En av mina finaste musikupptäckter på senare tid är Willy Tea Taylor. Det finns inte så mycket att säga om den här sortens musik som inte redan har applicerats på alla andra som har influerats av Bob Dylan, Townes van Zandt, Johnny Cash och så vidare. Vad Willy Tea Taylor har – förutom en fin röst, bra låtar och fyrsträngad gitarr – och som gör honom värd att nämna på den här blöggen är hans minst sagt respektingivande skägg.
Albumet finns på Spotify.
Det var stor underhållning för ett år sedan när Göran Hägglund pratade om ”verklighetens folk” – den hederliga massa mänskor som minsann inte bryr sig om kulturvänsterns ”konstigheter” utan mest sitter hemma vid köksbordet och försöker pussla ihop helger. Hägglund hade dock svårt att peka ut exempel vilket ledde till en mycket förvirrad och fånig TV-debatt.
Säga vad man vill om Hägglund och hans utspel, men det vore lika fånigt att inte erkänna att det hänger en djup ravin mellan städernas kulturelit och t.ex. landsbygdsfolk. De senaste åren har det profiterats hårt på den vanliga, bonniga, människan som föremål för stadsbornas underhållning. ”I en annan del av Köping” har skildrat ett gruppboende för utvecklingsstörda och ”Bonde söker fru” har hängt ut stalldrängars kärlekstörst på bästa sändningstid.
Det kan förstås diskuteras om det ändå inte ligger något genuint i detta, en fascination för det obekanta i samhället eller en allmän medkänsla för andra. Men det jag sett av i alla fall ”Bonde söker fru” talar mer för exploatering och patronisering, med ledande frågor till de medverkande om barnafödning och höns och en inramning som ska visa hur näpna bönderna är med sina små bondkänslor.
Nu är det plötsligt dags att ta det här ett steg längre. Efter bönder och utvecklingsstörda kommer förstås… värmlänningar.
I serien ”Lite sällskap” som började ikväll ska populära duon Filip och Fredrik försöka ge värmlänningar – denna utsatta grupp i samhället – hjälp att hitta kärleken. För det är minsann inte det lättaste, särskilt inte om man kommer från Grums.
”Det här visar mer hur människor ser ut” säger Fredrik Wikingsson inför programmet och verkar stolt över att ha hittat sitt ”verklighetens folk”. Programmet kommer att fokusera på människor från Grums som haft dåliga kärlekserfarenheter – synskada, barnafödsel i tonåren eller bara kassa relationer – och hjälpa dem paras ihop med någon som ser dem. Ja, förutom tittarna då, som ser dem hela tiden.
Okej, jag läser att ”vanligt folk” är en röd tråd i Filip och Fredriks artistskap, och jag inser att detta program kan göras med kärleksfull hand och inte behöva bli superironiskt (skräckexemplet: ”Plötsligt i Vinslöv”). Och jag har träffat ett flertal människor från Grums och visst, de behöver all hjälp de kan få.
Men någonstans räcker det väl ändå nu?
…Nej, det gör det inte, och det är därför jag själv satsar på att vara med i programmet nästa år, när Sunne-versionen kommer.
Min ”Lite sällskap”-audition
Jag heter Fredrik (e uttalas brett ”ä”) och bor på en gård norr om Sunne där jag mest klyver ved, mockar grisar och skvallrar öm bygdsfölket. På grund av en genetisk störning har ja aldrig haft en riktig relation, men jag hoppas dä ska ändras snart!! Här är ja i mitt esse ve köksbordet:
Två män med ett skägg 