00-talets bästa svenska romaner revisited, del 2 av 2

…ja, och här kommer då den andra delen av två i ”Sydsvenskanprojektet”, en läsning av de tio romaner som Sydsvenskan med vänner sammanfattade som förra decenniets bästa. Jag väljer att inte be om ursäkt för att summeringen (OBS! inte läsningen!) av böckerna är kraftigt försenad, eftersom den redan var över ett år sen från första början…

Topp fem på Sydsvenskans lista består (förutom ett anmärkningsvärt undantag) enbart av böcker som jag tyckte jättemycket om. Till detta undantag måste jag nu skriva en förklaring – ”Guds Barmhärtighet” av Kerstin Ekman är inte den bok som står på Sydsvenskans lista. Den är inte skriven, eller ens utgiven, på 00-talet. Men den roman som Ekman fick priset för, ”Skraplotter”, är den tredje i en trilogi. Om jag hade tagit mig an den boken direkt skulle jag kanske ha förstört Ekmans stora berättelse för mig själv. Att å andra sidan sluka hela trilogin hade gett Ekman en fördel (eller nackdel) vid jämförelsen av böckerna, för hur jämför man egentligen en bok med tre?

Med facit i hand kan jag konstatera att jag tog rätt beslut. Att läsa de två resterande delarna av ”Vargskinnet” gör jag gärna – mot mycket god betalning eller under vapenhot.

Observera att rangordningen av böckerna på listan inte är min utan Sydsvenskans.

Observera också att det här inlägget är skitlångt.

Plats 5. Monika Fagerholms ”Den amerikanska flickan”
Kanske den mest polariserande boken på listan. Jag vet ärligt talat inte om ”Den amerikanska flickan” går att rekommendera till någon. Historien virrar runt i cirklar i över hundra sidor innan den börjar hitta framåt och den dramatiska kulmen kommer för tidigt vilket gör de sista hundra till en lika lång och irrande transportsträcka. Allting händer i fel ordning, till och med meningarna står i fel ordning och upprepar saker ideligen.

Romanen inleds med ett åtta sidor långt kapitel som beskriver hela storyn. Från början till slut. Spoilers? Javisst, hela boken! Men det räcker ändå inte: romanens kärna – en sextonårig flicka tar livet av sig – måste berättas igen, och igen, så att när det händer i realtid har vi redan läst om det ett tiotal gånger. Samma sak med varenda central händelse, varenda miljö, varje karaktär och gärna deras repliker också. Berättandet rör sig framåt en bit, Fagerholm tappar tråden, försvinner i sidospår, bryter upp, hittar tråden igen, börjar om från början eller kanske i mitten, beskriver den dyiga delen av skogen, karaktärerna, Doris och Sandra, händelserna, världen i en fyrkant minimal, lägger till en detalj eller två, upprepar samma banala meningar om och om igen, som ett mantra, ”Vår kärlek är en kontinental affär”, prövar ett nytt tonfall, hittar inte tillbaks, ger upp vissa meningar för de blir fan aldrig bra, slutar kapitlet tvärt med

OCH SEDAN VAR ALLT ÖVER.
SMÄCK.
SOMMAREN BLEV HÖST OCH DET BLEV JAKTSÄSONG IGEN.

Som läsare av skönlitteratur gillar jag när språket och innehållet i en text inte sitter i varsin isolerad glasbur, utan hittar varann någonstans på mitten, och ”Den amerikanska flickan” är det bästa argument jag kunnat hitta för den inställningen. Det här är en bok om de svåra tonåren där varje mening är känslomässigt uppstyrd och osäker, där berättarrösten hela tiden färgas av lusten att riva ut alla sidor i dagboken, börja om från början, SKRIKA HÖGT OM HUR SVÅRT ALLTING ÄR!!! Boken är en formmässig katastrof som hela tiden faller sönder, den är onödigt svårläst för att egentligen vara lättläst, den kastar sig mellan ångest och glädjerus och punkteras av galghumor.

Inget av det här hade fungerat om inte Fagerholms inlevelse varit total. Känslan är att författarinnan frammanar språket, låter sig skriva sneda och tonårsvilsna meningar om och om igen för att språket i sin tur ska kunna frammana berättelserna, de som bara hade kunnat skrivas på det sättet, som bara hade kunnat skrivas bakvänt och i fel ordning.

Det jag gillar mest med ”Den amerikanska flickan” sammanfattas egentligen av inledningen. Den verkar säga: ”Okej, här är vad som händer: En tjej växer upp i skogen, träffar en annan tjej, den ena tar livet av sig, den andra flyttar utomlands. Det var Storyn. De femhundra sidorna som kommer nu är Upplevelsen.” 4/5

Plats 4: P O Enquists ”Lewis resa”
Handlingen i ”Lewis resa” är precis som ”Ett annat liv” ett bra föremål för snarkfester, åtminstone på papperet. Enquist skildrar här den svenska väckelserörelsens uppgång genom dess två frontfigurer, Lewi Pethrus och Sven Lidman. Bara att skriva den meningen får all världens färg att torka. Hur kan en historisk roman med ett fokus på svensk religiositet under 1900-talet bli till något medryckande?

Inlevelse är ett nyckelord även här, och Enquists är intensiv. Den dekadente, senare frälste poeten Sven Lidman skildras helt utan objektiv distans. Hans fantasier och drömmar, hans lust och fåfänga och överklasshat – det är interna bilder och personligt språk från början till slut, det är ett inre malande som känns helt och hållet autentiskt. Lewi Pethrus’ kamp med tron grundas i ett lika omsorgsfullt, om än frommare karaktärsbygge.

Att båda huvudpersonerna har en bakgrund i romanförfattande hjälpte säkert. Boken är delvis en historia om att hitta ord för sig själv, men framför allt om att hitta ett ändamål för orden. Enquist befinner sig ett stenkast från berättelsen, genom hans morbrors vän Efraim som kom att bli Lewis rådgivare. Men han skriver som om han var i berättelsens mitt. Texten välver sig som en predikan, den talar i långa utgjutelser, fulla av tvivel, ifrågasätter sig själv, blandar historiska fakta med levande skildring.
I ett hårresande kapitel berättas om hur Lewis hustru är på väg att dö av likförgiftning från det döda barnet i hennes mage, och Lewi står mellan att låta en läkare gripa in eller tro på att Gud räddar henne. Det är särskilt välgjort för att man faktiskt ser och känner med hans perspektiv – inte som en frireligiös galning, utan som en man vars tro är så stark att den måste stå över allt annat.

Maktspel är alltid intressant, oavsett kontext, och P O Enquist är som vanligt bra på det dramatiska bygget, som här kulminerar med att de två andliga ledarna går i fiendskap. Men många omständigheter kring väckelsen är fascinerande även utan drama och ordkonst. Den enorma, för att inte säga abnorma mängden medlemmar, som nästan enbart utgörs av kvinnor. Synen på Jesus som något köttsligt, en helig man som blir föremål för en kollektiv undertryckt åtrå. Människor som gemensamt faller in i spasmer, församlingar som registrerar hela deras medlemmars livshistoria i separata häften.

Den nästan 600 sidor långa romanen är full av tänkvärda ingångar och har ett flyt som gör den spännande och svår att motstå, trots religiösa grubblerier som i teorin hade tråkat ut. Någon sa en gång att en bra lärare kan göra vilket ämne som helst intressant, ”Lewis resa” verkar förlänga den tesen även till författare. 4/5

Plats 3: Kerstin Ekmans ”Guds barmhärtighet”
Möt människan i ”Guds barmhärtighet”!

Här finns kvinnor som pratar med många bisatser:

Jag har sett barnmorskor duka under, sa syster Elsa. Under min långa tid i sjukvården har jag någon gång till min stora sorg sett det.

Här finns sympatiska unga män:

När han lärde känna bildade kvinnor blev han nervöst stimulerad. Vackra naglar, djupa tankar, borstat hår. Men det behövdes artium eller i alla fall middelskoleexamen för att komma mellan dessa ben i merceriserade bomullsstrumpor, in i det välvårdade och sällan besökta. Han var där på dispens. Någon vila var det ju inte. I varje sekund krävdes det något av honom, helst ord.

Här finns odödliga sånger:

Så småningom kvicknade han till, fick lite varmt att dricka och sjöng sen:

Nananaaa
Daesnie gerhkoe edtjh tjåadtjodh
här ska kyrkan stå
här på denna platsen
där min kropp är
ljusen brinner na na…
när ljusen slocknar
när vekarna ryker svart
när det är kallt
då blir det blod i kyrkan
blod och hår
maelie jih goelkh
aj ja ja ja blod och hår
och sist brinner kyrkan
ja sist brinner hon, kyrkan
na na na nana
dihte buala…
brinner
brinner gör hon

Och här finns inte minst fyrahundra sidor av så långsamt, klumpigt, och uttryckslöst berättande att något måste vara fel. Något är fel. Är det jag? Kerstin Ekman sitter i Svenska Akademien. Hon har vunnit priser för de här böckerna. Hon kan inte vara såhär okänslig för tonfall. För så är det med hela boken – den tilltalar dig ungefär som en snorkig och ointresserad dam som står med huvudet bortvänt och stönar lite affekterat.

Jag harvar mig igenom tiotals sidor fyllda av vardagligheter kring ett bröllop (det är bokens klimax), fyllda av den sortens snusförnuftiga tråkigheter som borde vara portförbjudna i all skönlitteratur – oj, brudens korsett sitter lite för hårt, hur ska det gå. Åh vad mycket mat det blev. Men vilket väder hade de fått nu då? De äldre måste ju också få dansa. Vore det inte härligt om man var ung? Den här polskan minns jag, den hörde jag i min ungdom.

Jag harvar mig igenom skildringen av en ung manlig konstnär, en skildring som är så klyschig (karaktären studerar i Berlin – under andra världskriget – ligger med massa flickor – vill måla De Stora Formerna Typ Fresker À La Sixtinska Kapellet – får inre syner av hur tavlorna ska se ut – drömmer plötsligt om att måla i blod – identifierar sig med en ynklig gatuhund – check check check check check check) att jag knappt kan tro mina ögon – och det hjälps knappast av att författarinnan är besatt av guden Ixion, vars namn hon upprepar typ varje sida, eller meningar som

Pengarna rann, spritsades ut mjukt som när man lät satsen gå på en flickmage.

Jag harvar mig igenom enstaka dramatiska händelser som presenteras otroligt klumpigt – en våldtäkt som aldrig följs upp, en kvinna som förvandlas till en ripa – ihopsydda av väldigt mycket utpräglad jämtländska. Detta är dock en av bokens minst svaga sidor. Ekman känns autentisk när hon låter vissa av karaktärerna prata och fastän miljöskildringarna inte är så språkligt briljanta känns det att hon har koll på sina granar.

Alltså, det finns bra stoff här. Jag tvivlar inte på det. Och enstaka gånger flyter det också. En tidig kärleksscen mellan två av huvudkaraktärerna och en mycket skabbig förlossning i ett skjul fungerar bra. Problemet är att det inte räcker för så många sidor av noll framåtrörelse. När boken borde vara som mest spännande verkar den ha tappat bort alla sina karaktärer, ingenting händer, och jämtländska kläder och måltider suger upp sidantalet.

Men vad jag verkligen inte fattar är detta språk, detta språk som var precis vad jag hade befarat med gubbarna på listan, men aldrig hade väntat mig här – att-göra-prosa, texten som ren transportsträcka, tunga, andefattiga meningar som beskriver tallrikar som står på bordet eller himlar som är som sotiga gardiner. Språket är så slappt och utspätt att jag undrar om det verkligen är såhär Ekman skriver egentligen? Kan det vara jag som har missat någonting? Har jag läst fel bok?

Med så många lysande författarröster på den här listan måste jag dra slutsatsen att det finns två Kerstin Ekman – den som alla hyllar, som vunnit Augustpriset och som skrivit den tredje bästa romanen på 00-talet – och den som jag nyss läste. 1/5

Plats 2: Steve Sem-Sandbergs ”De fattiga i Lodz”
Andra världskriget – och då särskilt förintelsen – går att skildra på mer eller mindre intressanta sätt. Mindre är till exempel filmen ”Schindler’s list”, där nazister är onda och judar är goda och i slutet gråter alla tillsammans. Mer är till exempel romanen ”De Välvilliga” av Jonathan Littell, där nazistofficeren som agerar huvudperson är ganska ond, men alls inte osympatisk, och inte utan försonande drag.

”De fattiga i Lodz” värjer sig för alla extremer. Det är en historia om överlevnad under förtryck, men det är överlevnad som kanske är helt meningslös, och det är överlevande som kanske eller kanske inte förtjänar att leva. Historien – eller historierna – utgår från det judiska gettot i den polska staden Lodz, som till skillnad från andra liknande getton lyckas bestå nästan ända fram till krigsslutet.
Judarna i gettot finner tidigt på strategin att göra sig oumbärliga genom att producera mängder av krigsmateriel som Tyskland behöver. Under ledning av judeäldsten Chaim Rumkowski organiserar de sig i maniskt arbete för att förtjäna sin överlevnad. Men judeälstens kontakter räcker inte till för att säkra alla, och med tiden deporteras fler och fler till koncentrationsläger.

Redan här är boken intressant, inte minst sociologiskt. Invånarna i gettot försöker ständigt komma undan genom att gömma familjemedlemmar eller muta till sig frihet. Deras ålder, härkomst och arbete registreras i arbetsböcker och ransoneringshäften som de tyska tjänstemännen organiserar. Alla arbetsföra människor har rätt till en viss mängd livsmedel.

Men i takt med att ransonerna blir tunnare, kylan tar över och mängden deporterade ökar börjar systemet krackelera. Vissa som deporteras får sina ransoneringshäften illegalt uppköpta innan deras dödsdom stämplas, så att de som köper ska kunna hämta ut mat i deras namn. Några gömmer sina anhöriga och mutar sig till en dödsstämpel i deras arbetsböcker för att lura systemet. Gettot blir en röra av levande döda och döda levande, där mat säljs på svarta marknaden och ett fåtal kapitalister blir rika på bröd och socker.

I mitten av allt står judeäldsten, en komplex huvudperson om någon, en ledare som tvingas välja vilka människor som är mest värda. Bokens skildring av hans roll i historien, som pendlar mellan altruism och maktgalenskap, rymmer åtminstone tjugo nyanser av grått.

Grått är för övrigt ett nyckelord här. Jag har aldrig läst en gråare bok. Det är grå snö, grå lera, grå himmel, skitiga hus, skitiga människor, skitiga levnadsöden och en hopplöst gråsvart vardag. Ljus används inte som synonym till hopp här, utan som något skärande, smärtsamt, något som kastar karaktärerna ur balans. De få gånger solen tittar fram i gettot blir folks meningslösa vardag alldeles för tydlig. Skildringen av tonårige Adams sinnessjuka syster Lida når sin höjdpunkt i en scen där hon verkar omges av ett blått ljus, en kyla så stark att den får henne att lysa.

Boken lutar sig tillbaka på den stora Gettokrönikan, som var en kollektiv skrift från åren i Lodz-gettot, och romanen är alltså helt och hållet baserad på verkliga händelser och livsöden. Sem-Sandberg citerar gärna direkt ur krönikan och flera bilder tagna under tidsperioden finns med i boken. Sådana sätt att förankra sin fiktion brukar jag ha väldigt svårt för. Sem-Sandbergs språk är också rätt så torrt och sakligt och det verkar till en början som man har en väldigt seg och pliktskyldig offerroman framför sig.

Men när historierna börjar rullas upp framträder styrkan i stilen. Sem-Sandberg är helt osynlig här, hans ton är kall som en kameralins, vilket gör att karaktärerna och deras motivationer blir friställda från en författare. Han är den anonyme berättaren, lägger sig inte i när tyska officerer kastar spädbarn från ett höghus, lägger sig inte i när en skollärarinna lyckas rädda ett tjugotal barn, när en man försöker hindra sin hustru från att bli deporterad eller när en slyngel stjäl mat från bättre behövande. Med så många moraliska gråzoner här, med den mänskliga kompassen satt så totalt ur spel, är det precis den sortens affektlöshet som behövs för att skildringen ska framstå som verklig och viktig.

Slut i romaner är en annan personlig käpphäst för mig. Det finns få som kan avsluta sina litterära verk på ett sätt som inte känns konstlat, och som behåller intensiteten från den oftast mycket bättre inledningen. ”De fattiga i Lodz” slutar mer värdigt än alla andra krigsskildringar jag kommit i kontakt med. Det är ett slut som gör upp med det traditionella sättet att närma sig de stora katastroferna.

I sin skildring av hela spektrat av mänsklighet, i sitt hopp och sin hopplöshet seglar ”De Fattiga i Lodz” högt över de andra böckerna på listan, och i sina kalla, hallucinatoriska bilder har den en skärpa som bränner fast i minnet. Det är ingen ”pageturner”, även fast jag faktiskt sträckläste 250 sidor av den, och det är definitivt ingen bok för dig som föredrar när litteratur är verklighetsflykt. Detta är verkligheten i dess mest brutala form. 5/5

Plats 1: Sara Stridsbergs ”Drömfakulteten”
Man får väl se det som ett gott tecken för stilistiskt författande att den bok som framröstas till årtiondets bästa är en pretentiös och smutsig historia om hor och genialitet som kryddas med hätska katalogdikter. Sara Stridsberg är även dramatiker och hennes prosa är alltid en blandning av poesi och dramatik som inte bryr sig om att smeka läsaren medhårs. Men stilen blir inte en poäng i sig själv den här gången, utan något som används för att knyta ihop texten med innehållet.

”Drömfakulteten” är historien om extremfeministen Valerie Solanas som skrev manifestet Society For Cutting Up Men, sköt Andy Warhol och dog på ett socialfallshotell i slutet av åttiotalet. Det är en historia om besatthet, om att upprätthålla en självbild till varje pris, om hur de mest radikala politiska kamperna kanske bottnar i något man inte vill se i ansiktet. Stridsberg målar en fantasibild av Solanas, komplett med fiktiv barndom. Sedan placerar hon sig själv, berättaren, i hotellet där Solanas så småningom dör och kryper så långt in i hennes historia att berättare och huvudperson flyter ihop.

Flyter ihop gör också kronologin och stilen i boken, tills hela textmassan framstår som ett förvirrat, desperat, passionerat manifest. Vad spelar det för roll om berättaren ljuger? Vad spelar det för roll vem som berättar? skriver Solanas/Stridsberg i en av katalogdikterna och fortsätter rasa mot samhällets patriarkala strukturer, mot vetenskapen, mot manskonsten på piedestal och mot kvinnan i rännstenen. Men hela tiden med en underton av att något i jaget är skadat, med en känsla av att skrika för döva öron, en känsla av att skrika för att övertyga sig själv. Det är politiskt innehåll som inte blir självbelåtet, utan en öppen spegel där Valerie Solanas blir till representant för hela den förnedrade delen av kvinnosläktet. Ett offer som vägrar ta offerrollen utan hellre rasar till döden.

I Stridsbergs nya roman ”Darling River” blir alla de trasiga kvinnorollerna en dystopi utan förankring, en underlig världsbild som alienerar mig. Men Drömfakulteten hittar en fantastisk balans mellan trasighet och stridsvilja. Den förlägger sin politik till en människa med svåra inre problem och en stark yttre övertygelse, och får mig att sympatisera med henne. Därmed blir romanen inte en moralistisk offerhistoria utan ett hårdkokt, hyperstilistiskt livsreportage som känns angeläget att läsa och reagera på. 4/5

Här är böcker 6-10 på listan.

00-talets bästa svenska romaner revisited, del 1 av 2

Den 20/12 2009 publicerade Sydsvenskan sin lista på de tio romaner som blivit framröstade som 00-talets bästa. Rösterna kom från ett hundratal författare, redaktörer, journalister, branschfolk och mer eller mindre kända läsare. Jag blev nyfiken och beslöt mig för att ta de tio, av vilka jag läst noll, som ett läsprojekt för 2010, och summera upp åsikter och tankar i bloggen när jag var klar.

Den goda nyheten är att jag faktiskt blev klar.

Den dåliga är att jag inte blev det förrän sisådär 65 minuter innan tolvslaget mellan 2010 och 2011. Listan är alltså betydligt mer daterad och inaktuell än vad den borde vara, men å andra sidan passar det ju bra med den här bloggen, som ger det daterade både ett ansikte, ännu ett ansikte och massvis med ansiktshår.

Till skillnad från vissa andra projekt jag haft, som varit mer eller mindre bisarra, ångestframkallande, regressiva, pubertala och allmänt dumma (den här meningen innehöll länkar men jag beslöt mig för att skona eventuella oinsatta), måste jag säga att Sydsvenskan-projektet varit en succé nästan från början till slut.
Om man bortser från en eller ett par böcker – där jag särskilt måste återkomma om Kerstin Ekman – har det bestått av riktigt starka litterära upplevelser rakt igenom. Listan blev för mig ett oväntat tecken på att den minsta gemensamma nämnaren i litteraturkritiken kanske inte är det grå eller blaserade, åtminstone inte när sakkunniga får rösta. Eller åtminstone inte enligt mig.

Gubbarna, de som jag fruktade på förhand – det vill säga P O Enquist, Torgny Lindgren och Steve Sem-Sandberg – bjöd inte alls på orgier i typ-sakprosa som jag trott i min okunskap. Tematiskt var i och för sig listan väldigt svensk – landsbygdsskildringar och uppväxtskildringar dominerar – men sträcker sig ändå över ett brett stilistiskt fält. Fastän alla tre skriver om skogen är det mycket långt mellan Monika Fagerholms vindlande vilsna tonårsmeningar, Torgny Lindgrens klara ironier och Kerstin Ekmans breda jämtländska dialekt.

Är listan representativ för det svenska 00-talets skönlitteratur? Det måste någon annan med bättre koll säga. Men om man ville ha en verkligt representativ lista är det nog för mycket trygg och tidlös kvalitet på själva böckerna. Det saknas å ena sidan en riktigt folklig och storsäljande historia som ”Hundraåringen…” eller ”Populärmusik från Vittula”. Å andra sidan får man bara – främst hos Sara Stridsberg, Andrzej Tichý och Jonas Hassen Khemiri – en snäll och ganska läsarvänlig introduktion till gräsrotsrörelserna, fragmentariska format och uppstyckat, intertextuellt språk. Martina Lowdens ”Allt” hade kanske passat som 00-talsmarkör här.

Eftersom allt gott i världen går att mäta på en femgradig skala (jag sätter dagligen betyg på alla mina vänner och släkt) har jag valt att ackompanjera de små texterna om böckerna med en liten siffra, som kan vara mer eller mindre betydelsefull beroende på hur mycket man bryr sig om siffror gentemot bokstäver. Egentligen tycker jag det är omöjligt att gradera tio olika böcker som jag läst under en period på över tio månader. Och samma sak gäller även summeringarna. De är små tillspetsade schablonbilder av vad jag tror mig ha fått ut av böcker som andra människor lagt tusentals timmars hårt arbete och kärlek på. I den meningen är hela det här inlägget ett stort hafsverk av obetydliga kunskaper och ytlig analys. Men om det – kanske! möjligtvis! – kan göra någon nyfiken på att läsa böckerna, eller i alla fall tänka på dem, eller i alla fall få en schablonbild av dem (till skillnad från ingen bild alls?) så gör det kanske ändå någon skillnad!

Obs: Placeringarna på listan – nedräkningen! – är Sydsvenskans och inte mina.

Plats 10: Andrzej Tichýs ”Fält”
Specialpriset för ”svartast mörker” går till den här listplaceringen. I romanen ”Fält” hämtar Malmöförfattaren Tichý mycken ångest från Europeas kollektiva förflutna av missdåd och folkförföljelser. Men han hämtar ångest också från en blodig släkthistoria, från en lång promenad genom en tunnel under Malmö och från den blotta oförmågan att mötas i dialog.

Berättelsen utgår från de två karaktärerna Nadia och Nadir, som möts på ett sjukhus och som vi får följa hela vägen in i deras parallella psykoser. Nadias person brister under tyngden av händelser som ligger utom hennes kontroll, Nadir är landsflykting och dukar under för ett ständigt främlingskap inför sig själv.
Det finns råmaterial till hur mycket som helst här, men Tichý knyter ihop boken kring jaget och dess splittring – hur en individ ska kunna bära på ett helt samhälle som inte är friskt, hur upplevelsen av något oförklarligt mycket större får det enskilda systemet att bryta samman, hur driften till överlevnad och egenvärde luckrar upp de gemensamma fälten mellan människor.

Han laddar texten med bilder i korta stötar och låter sedan illamåendet breda ut sig i huvudkaraktärernas långa tankebanor som inte leder någonstans. Han tvingar läsaren att hela tiden reagera, som allra mest på de sidor som ”visar” klassiska foton från krig och misär – bilderna syns inte, sidan är vit, förutom den korta beskrivande texten i botten.

Ambitionerna är stora, tonen är obönhörlig, men volymen är på skriknivå från början till slut. Redan i Nadirs långa, meningslösa resa genom tunneln i början framträder psykosen på högsta volym. Nadir fantiserar fram scenarier där hela världen sliter itu honom, där hela världen är hans lilla glaskula, där världsuppfattningen kastar sig mellan extremerna, allt eller inget, fram och tillbaka.
Det blir odynamiskt, jag är redan utmattad. Visst, jag reagerar ju, men när liknande kristillstånd löper över flera hundra sidor blir det ändå avtrubbat till slut. Jag måste ha en motvikt för att kunna känna något annat än sjösjuka, jag måste kunna se människorna i en situation som inte är ett ångestskri för att kunna lida med dem.
Nadias historia fungerar bättre, med sina gnagande vardagssituationer. Men även den är hela tiden på väg att glida över i ren effekt. Tichý skriver modigt, övertygat men också helt obehärskat och den känsla av mani som han vill tillskriva karaktärerna blir istället kännetecknande för hela boken.

Det känns fel att kritisera en roman som tar så stora och viktiga anspråk, men å andra sidan känns det också viktigt att visa att allt inte hela tiden måste vara skriande nattsvart. Särskilt inte om det är just så det verkar. 2/5

Plats 9: Torgny Lindgrens ”Pölsan”
”Pölsan” vinner det raka motsatta – priset för roligast bok på listan. Helt överlägset. Jag fnissade så mycket under de första hundra sidorna att jag var tvungen att läsa om kapitlen flera gånger, suga på meningarna som om de vore punchlines allihop. Det svårfångade språket har en otrolig spänst och ligger hela tiden på gränsen mellan meningsfullt och superbanalt.

Berättelsen utgår från en notisskrivare som på 40-talet avskedas för att allt han skrivit varit fabricerat, in till minsta ortsnamn. Men den historien blir bara ett bakplåtspapper för Torgny Lindgren där han kan sätta alla de andra idéerna: om en förrymd krigsbrottsling som börjar sälja sönderfallande kläder i Västerbotten, om en dräng vars kropp är fullständigt symmetrisk, om en man som ”kommer igenom” ålderdomen och ut på andra sidan. Och så två män som finner vänskapen i tvåstämmiga 1800-talssånger och börjar leta efter den ultimata pölsan.
Torgny hinner till och med skriva in ett möte med sig själv och en rå kritik mot kommunalpolitiker.

Mycket fantastiskt trams, och ändå bottnar boken i ett tungsinne och en hemlagad livsvisdom som visar sig bäst i den absurda dialogen:

(…) Exempelvis detta hade han läst. Det där hastiga språnget från skräck till upprymdhet, det var det komiska i tillvaron. Men ibland inträffade det rakt motsatta, från lättsinne och uppsluppenhet kastades människan rakt ner i förtvivlan. Det är det tragiska i tillvaron.
Jo, sade Eva. Sådant låter sig nog läsas.
Och hon frågade om han fortfarande ville ha lika mycket lök som förr i tiden.
Jo, mycket lök.
Det här hade han också läst härförleden:
Om man har funnit det fria förnuftet inom sig själv, då kan man aldrig känna sig som något annat än som en vandrare, även om man inte är på väg mot något mål, för det finns inget mål. Men man vänjer sig vid att hålla ögonen öppna för allting som sker i världen. Man fäster inte hjärtat vid någonting enskilt, man bär vandrandet inom sig och gläder sig åt omkastningarna och förgängligheten. Ibland kan nätterna vara svåra, man är som i öknen. Och vissa dagar, det hade han även läst, kan vara lika bedrövliga, man möter bara lurendrejeri och smuts och otrygghet. Men för det mesta kommer förmiddagarna med tröst och ljus, man kan vila en stund under ett grönskande träd och glädja sig åt solen, av det fria förnuftet blir man så att säga en förmiddagsmänniska.
Men du vill inte att jag ska steka löken?
Nej. Löken ska vara som han är.
Jag har saltat en aning extra.
Jo. I allmänhet saltar man aldrig tillräckligt.

Pölsan är väldigt stark i texten rakt igenom. Som roman blir den dock lite otillräcklig och snöplig. De flesta av uppslagen är roligare när de introduceras än när de får sin upplösning och det är svårt att frigöra sig känslan av att boken är en samling berättelser som råkat hamna på samma sidor, snarare än att verkligen höra ihop. Boken ”Pölsan” är – på gott och ont – lite som hur en av karaktärerna beskriver pölsan: ”Hon innehåller allting”. 3/5

Plats 8: Jonas Hassen Khemiris ”Montecore”
Den mest explosivt stilistiska boken här, och garanterat den med mest energi. Även i ”Montecore” är idéerna roligare när de introduceras än när de löper ut, men Hassen Khemiri berättar med sådan frenesi att man inte får andrum att klaga. Boken börjar med att Kadir, en barndomskompis till författarens far, hör av sig och vill att Hassen Khemiri skriver en storartad biografi om den sedan länge försvunne fadern. Över brevkonversationen vecklar de sedan ut en uppväxthistoria där tolkningarna och språket går vitt isär – mellan Kadirs grandiosa bilder och udda fransk-arabiska syntax och Hassen Khemiris svenskt realistiska, rastlösa prosa.

Historien sträcker sig fram till början av 90-talet och blir där mer politisk, med skildringar av invandrarhetsen i Lasermannens fotspår. Integrationen, bokens ledande tema, framträder rätt sent och innan dess har jag blivit så hög på Hassen Khemiris språk och drive att jag inte riktigt kan fokusera på det. För det är i språket och formen som författaren brinner, till en början mest i Kadirs roliga ordvändningar (”jag känner din fars antika ovilja att detaljera sin historia för mig”), lek med brevformatet och väldigt mycket metapoänger (till exempel när Kadir kritiserar Hassen Khemiris pretentiösa svenska, och författaren skriver att han är ”sjuuukt osugen” på att skriva en roman till).

Men senare också mer fokuserat, som när en hemläxa i skolan spårar ur och den nioårige författaren börjar plocka sönder det svenska språket för sin pappa:

MINNESREGEL 6

Hm… Min son säger: Visst är NATUREN vital, men är det inte SÄRSKILT skogen som svenskarna idoliserar mest? Skogen och särskilt träden. Svenskar är Skogsfolket! Sverige är Trädlandet! (…) Allt på träden kan i svenskan bli nya ord. Den frekventa kunden i sin studio namnges ”stamkund” och när studion är tom ropas ”här finns ju inte en ‘kotte””. Svenskarna avlägsnar sina kroppar eller ”bladar”, ursprunget (eller den nervösa tungan) ”stammar”, ljudet ”ekar”. Att tafsa är att ”talla” och komplicerat är ”kvistigt”. Morgonen är ”morgonkvist”, kvällen är ”kvällskvist”, ensam är ”solokvist”, deprimerad är ”dysterkvist”. Livets ideal är ”guld och gröna skogar”. När svensken vill mötas vid sju bestäms möte ”vid sjusnåret”. Pust, mina fingrar tröttnar snart.

Det är en virtuos och hyperaktiv bok med mer form än innehåll, men det spelar ingen roll, för formen är så bra att den faktiskt räcker. ”Montecore” kanske inte är ett vidare bra inlägg i integrationsdebatten, men som bäst är den ett fantastiskt roligt utforskande av språkliga temperament, svenskhet och identitet. 4/5

Plats 7. Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”
Borde inte ha hamnat på listan. Och med det menar jag främst att den inte borde klassats som roman, överhuvudtaget. ”Mig äger ingen” är en uppväxtskildring, men inte i den litterära meningen som hos ”Montecore” eller ”Ett annat liv”, där uppväxten bara blir en färgburk för att måla något mycket större och mer allmängiltigt.

Den här boken är en uppväxtskildring, rakt upp-och-ner. Och jag förstår inte riktigt varför jag ska bry mig om just den här barndomen.

I centrum för ”Mig äger ingen” står förstås Åsa Linderborg själv, aftonbladets nuvarande kulturchef, och hennes pappa, en av de sista riktiga fabriksarbetarna i Västerås. Pappan rår ensam över Åsa under större delen av hennes uppväxt efter att mamman flyttar ifrån dem.
Det är en märklig, sorglig och lite rörande man, som hatar att gå till jobbet men bygger hela sin identitet på att han är ”den bästa härdarmästaren på Metallverket”. Han hyser storslagna kommunistiska drömmar, kallar sin dotter för Natasja och köper dyr prästost när han vill fira löningsdagen. Han har ett gott hjärta men stora problem med alkoholen och Åsa växer upp i ett hem som präglas av stor kärlek och något som ligger på gränsen till vanvård.

Det finns ingen dramaturgi eller särskild stil här, och överlag är det rätt dålig riktning framåt på texten. Kapitlen är en serie krönikor som kan handla om pappans förhållande till sport, hans dåliga allmänbildning eller hur farfar får skjutsa Åsa till skolan när pappa ligger bakfull och utslagen. Många anekdoter är sympatiska och lite roliga, men mycket känns för internt och når inte fram. När pappan härmar engelska språket eller när moderns familj pratar politik blir boken något jag betraktar på avstånd, något som inte anstränger sig för att bjuda in mig som utomstående.

Mycket hänger på hur stort intresse man har för det svenska folkhemmet, arbetarklassens nedgång och/eller skildringar av svenskt 70-80-tal. Tidsmarkörerna bär upp mycket av skildringen. När Åsa blir tonåring och hittar egna politiska värderingar, och börjar äcklas av sin far, bränner det till lite mer, men inte tillräckligt länge för att jag ska hinna leva mig in i det. Eftersom storyn rymmer så lite drama hade det kanske hjälpt om Linderborg tagit större anspråk i enskilda scener, eller skildrat saker och ting lite tätare i tiden. Men tonen är istället så saklig och distansierad och kronologin spolar så snabbt att det blir något grått över hela boken.

”Mig äger ingen” är helt klart en välskriven biografi och en fin eulogi över svensk arbetarklass, men bra skönlitteratur vet jag inte om jag skulle kalla den. 2/5

Plats 6. P O Enquist – ”Ett annat liv”
Den första av de två P O Enquist-böcker som kom med på listan. De båda – där den andra är ”Lewis resa” påminner dessutom en del om varandra.

Här en knäckfråga: Varför skulle jag, 25, vara intresserad av en 74-årig författare och kulturskribents liv, hans religiösa barndom, hans arbete med pjäser om Strindberg och hans kamp mot alkoholismen?
När jag först tittade på ”Ett annat liv” – en tjock bok, även som pocket – och på omslaget såg Enquist tankfullt vända sig mot kameran kändes det som en bra fråga.
529 sidor senare känns det som en arrogant invändning från en skitunge, och romanen – för det är en roman – känns som en bra motivering till poängen med skönlitteratur.

Enquist gör här raka motsatsen till Linderborg. Han skildrar sitt liv som en utvecklingsroman i tre akter, kallar sig själv vid tredjeperson och tar alla möjliga anspråk. Det är inte fråga om någon fabel här, historien är helt enkelt P O Enquists liv, men han zoomar in och stiliserar det som är intressant, klipper bort många år som inte tillför något till helheten (däribland hela tonåren), och låter det sensuella, sugande språket styra när det behövs, som i slutet när allt är på väg att gå åt helvete.

Ibland tar han nästan ett mytologiskt anslag, där fåglar som dras baklänges av blåsten och lata feta katter som heter August blir förebådande för Enquists egen berättelse, och där märkliga upplevelser i barndomen tycks försegla honom vid hans öde. Men boken blir aldrig självgod eller utsvävande, utan förankras hela tiden i omvärlden – från litteraturkritiken i dagstidningarna på sextiotalet, via kapitlet om attentatet i München 1972, till TV-satiren han skriver på 80-talet.

Och hans liv håller verkligen. Här finns ett rappt och väldigt underhållande kapitel om hur han som pjäsförfattare överser en produktion i Broadway med bl.a. Max von Sydow och Bibi Andersson – nervositeten, pengarna, recensionerna, sponsorererna, hysterin, rädslan att allt kraschar. Här finns också en lätt paranoid episod om hans bok om den svenska baltutlämningen, med en resa till ett Sovjet-kontrollerat Riga. Här finns en väldigt rolig bokuppläsning tillsammans med bl.a. Göran Tunström och här finns inte minst kampen mot alkoholberoendet, då P O i slutet åker in på flera behandlingshem.

Denna tredje akt, den mörka, har blivit den mest hyllade i press och det är förståeligt. Den är språkligt virtuos, personlig och räds inte att lämna ut svagheter. Men med några invändningar är det en stark och personlig bok hela vägen.
Dessa invändningar har mest att göra med mittenakten, som sackar lite och faller sönder i enstaka skildringar. Jag tappar lite intresse i kapitlet om politik i Berlin, och det hade varit snyggt med fler pilar framåt här, planteringar som förebådar fallet. Som det är nu får man ytterst lite konkret bakgrund till hur alkoholen smyger sig in i Enquists liv. Mest ett psykologiskt sug.

Jag kan också känna att han knyter ihop boken lite väl enkelt i slutet. Kanske var det en följd av att jag sträckläste de sista hundrafemtio sidorna.

”Ett annat liv” lyckas annars vara både en spännande historia och en stilistisk utvikning över vad man bär med sig över ett liv. Den har ett stort innehåll, ett levande språk och ett personligt tilltal. Det är riktig skönlitteratur, förklädd till biografi. Genom att gå den vägen med materialet visar Enquist att det inte bara är livshistorien som är viktig, utan hur man bygger om den till konst. 4/5

Obscenitet i din mammas mjölk

När folk säger ”din mamma…” idag brukar förolämpningen bemötas med att det inte är så himla coolt att säga längre. Till exempel kan den förolämpade replikera ”80-talet ringde, de vill ha sitt skämt tillbaka”.

Ny forskning visar dock att skämtet är mycket äldre än så. Denna forskning gjordes av mig medan jag satt och läste skönlitteratur. Hemingways ”For Whom the Bell Tolls” (ja, den har en svensk titel också, men den är mycket sämre) som handlar om spanska inbördeskriget har överlag en rik förolämpningsflora. Nästan allt är i och för sig censurerat av författaren, men det sätter ju å andra sidan fantasin i rörelse. Ta bara en mening som

Go to the unprintable, Agústin said. And unprint thyself. (s.47)*

Oftast är förolämpningarna enligt formulan ”I obscenity in the milk of thy…[välj valfri plats, föremål eller familjemedlem]” som kan tänkas vara en variant på mamma-skämtets ”men du då”-retorik. Och på en sida fäller till och med Agústin (som står för majoriteten av de fula orden i den här boken) ett regelrätt skolboksexempel:

‘In the cave’, Pilar said. In two sacks. ‘And I am tired of thy obscenity.’
‘I obscenity in the milk of thy tiredness’, Agústin said.
‘Then go and befoul thyself,’ Pilar said without heat.
‘Thy mother’, Agústin replied. (s.88)*

Från citatet är det även tydligt att mamma-skämtet används när förolämparen inte har något bättre att komma med, precis som i nutid.

Men den här romanen är alltså från 1940. Det kan vara värt att tänka på ifall du ska förolämpa någon idag och inte verka hundra år gammal.

*Arrow Books-upplagan, 1993