Happy Bomb!

E3-mässan i år dog verkligen franchisedöden. Man fick gräva länge för att hitta nya spel som inte bara var förfiningar eller remakes av gamla koncept som redan hyllats och sålt i drivor. Hur folk orkar engagera sig ännu en gång i Zelda, Metal Gear, Crysis, Gran Turismo, Donkey Kong eller till och med Portal fattar jag inte.

Men jag är också fel person för stora kommersiella mässor, har börjat tröttna på de flesta tv-spel jag försöker engagera mig i. Problemet ligger i själva spelandet – jag är trött på att bara bli underhållen. Jag vill bli utmanad, ifrågasatt, intellektuellt attackerad, vill ha utrymme för egen fantasi. När spelen inte kan erbjuda det stänger jag av.

Det finns dock en genre med evigt existensberättigande, den raka motsatsen: en riktig stilchock, en ohämmad visuell scenshow. Alldeles för få spelskapare vågar bejaka sin ytlighet, men Tetsuya Mizuguchi har mer eller mindre gjort ytligheten till hans glittrande varumärke, och det kommande Child of Eden gör mig entusiastisk på riktigt.

Grundbygget är en rälsshooter i Rez-stil, men i Rez styrde du en karaktär på skärmen – här är du karaktären. Det är det hittills roligaste som kommit ur Microsofts nya Kinect-pryl. I Child of Eden dirigerar man sig fram genom varma ljusa färglabyrinter, slår ut med armarna för att pricka geometriska figurer till vit elektronisk konfetti, klappar händer för att byta vapen och kastar upp armarna i luften för att släppa en ”Happy Bomb”. Det verkar fungera som en blandning av Rez, ett dansspel och en förbättrad version av Eye-Toy.

Men i Child of Eden är man långt borta från Rez klaustrofobiskt gröna datorlabyrinter. Hela utseendet har fått en make-over där ljus och undervattensdjur är ledord. Psykedeliskt varma självlysande valar och maneter delar skärm med virus och små organismer som kunde varit hämtade ur fl0w. Allt är väldigt new-age och väldigt positivt och väldigt svårt att motstå.

En extra positiv bonus är att Mizuguchis eget band Genki Rockets gör all musiken i spelet. Apropå ytligt liksom. Ytligare och finare blir inte popmusik än deras ”Heavenly Star” från 2005, som ni kan lyssna på nedan. I Carl-Johan Johanssons evigt bevingade ord låter det ”som någon som svävar på ett rosa moln och vill ha sex med hela världen”. Eller något åt det hållet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s