Det nya HBO?

I början av tv-seriernas guldålder var det HBO man skulle vända sig till för att få sin drama-fix. Med Sopranos, Six Feet Under, Oz, Sex and the City och tre fantastiska säsonger av The Wire på lika många år bar man upp ett rykte som TV-kvalitetens fanbärare. Men det senaste halvdecenniet har kanalen mött allt hårdare konkurrens. Samtidigt har de gamla serierna pensionerat sig och mastodontprojekt som Rome och Carnivale har fått stympas i förtid.

Boardwalk Empire är serien som ska sätta HBO på tronen igen – en så säker, uppenbar och genomskinlig storsatsning att den nästan känns genant att beskriva. Förutom att ha med patenterade skådisar som Steve Buscemi (i huvudrollen) och allas The Wire-älskling Michael K. ”Omar” Williams (i en badass-roll) regisseras serien av Terence Winter, som höll i sista säsongen av Sopranos, och som det inte vore nog har dessutom självaste Martin Scorsese producerat delar av serien. HBO har forslat drivor med pengar in i det här projektet. De har byggt upp en jättelik modell av Atlantic City på 1920-talet, komplett med 20-talsdoftande butiker och byggnader, reklamskyltar, bilar och möbler. De har virat ihop manus med välbekant tematik: kriminella intriger, svek och maffia-liknande uppgörelser. Och för att riktigt vara på den säkra sidan gav man serien klartecken för en andra säsong så snart piloten hann sändas.

Resultatet är lite spontant den tråkigaste tv-serie jag sett i år. Boardwalk Empire är otroligt välproducerad men helt tom på energi. Jag har sett fyra avsnitt och inte under en enda scen reser den sig ur sitt närmast apatiska tonfall. Vare sig Sopranos eller The Wire (för att ta två uppenbara jämförelser) slog knock-out under de första avsnitten men där fanns i alla fall en personlighet och en berättarglädje från scen ett.

Möt Nucky Thompson (baserad på en verklig person), skattmästaren som har handen i allas plånböcker och visar upp olika ansikten mot alla, om det så är hans smugglare, hans köpta politiker eller hans blåögda väljare. Symbolik: Nucky står i hissen och ser hur mycket smuts hans skor dragit in genom hallen.

Möt Margaret, olycklig irländska med en make som misshandlar henne. Margaret är godhjärtad och vän men bär också på ett riktigt Jane Austen-intellekt som hon använder till att tala för kvinnors rösträtt på en av Nuckys fester.

Möt Van Alden, tidernas mest klyschigt dubiösa FBI-agent som har elaka, stirrande ögon, skriver kyliga brev till sin fru (han är så känslokall!) och sniffar obehagligt på en scarf han snott av Margaret.

Efter att ha umgåtts med såna här figurer i tre avsnitt vill serien göra lite mer intryck och släpper in Michael K. Williams för att hålla ett riktigt larger-than-life-tal inför ledaren av Ku Klux Klan. Han berättar en lång historia om hur hans snickarpappa blev hängd av rasister och innan han börjar tortera KKK-gubben avslutar han med ”Well, I ain’t here to build a bookcase”.

Det hade kunnat vara häftigt om det inte var så ofattbart stelt. Tonfall saknas. Serien är Sopranos utan cynism, bröderna Coen utan humor. Alla karaktärer uttrycker sig i svårt onaturliga meningar, fullastade av storyviktig information men tomma på rörelse. Det i sig hade kunnat vändas till en styrka, till en autentisk tidsmarkör, men Boardwalk Empire verkar inte kunna bestämma sig för om den vill vara stiliserad eller historisk-realistisk och större delen av tiden blir den mest intetsägande. Musik från 20-talet används till exempel ofta, för att inte säga jämt, men mest hängande i bakgrunden som en ljudfond utan mening eller mål.

Är detta HBO:s räddning? Tja, kanske. Tittarsiffrorna har hittills varit väldigt höga, vilket får kallas en bedrift med tanke på hur mättad och bitvis svårtillgänglig piloten var. Och visst finns det mycket potential här, många historier att berätta. Jag kan bara inte hitta någon anledning att bry mig.

Där HBO spelar säkra, gubbiga kort är det istället AMC som seglar upp som den mest spännande dramakanalen. De senaste säsongerna av Mad Men och Breaking Bad har varit stiligare, djärvare och bättre än allt annat i år, och med tretton avsnitt av hyllade konspirationsthrillern Rubicon alldeles bakom sig och fenomenet The Walking Dead (premiär nästa söndag!) alldeles framför sig har de också visat att det finns god återväxt.

I valet mellan zombieapokalyps i serieformat och historiskt Scorsese-drama framstår HBO helt klart som den gamla dinosaurien, och AMC som de som pekar framåt. Inte ens ”Omar” kan rädda den utvecklingen.

Annonser

2 kommentarer på “Det nya HBO?

  1. Kul med ett zombie-serie men jag har faktiskt läst den tecknade serien som den bygger på och den är fruktansvärt klichéartad (inte på det ironiska sättet heller) och dålig. Kanske funkar bättre på TV.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s