00-talets bästa svenska romaner revisited, del 1 av 2

Den 20/12 2009 publicerade Sydsvenskan sin lista på de tio romaner som blivit framröstade som 00-talets bästa. Rösterna kom från ett hundratal författare, redaktörer, journalister, branschfolk och mer eller mindre kända läsare. Jag blev nyfiken och beslöt mig för att ta de tio, av vilka jag läst noll, som ett läsprojekt för 2010, och summera upp åsikter och tankar i bloggen när jag var klar.

Den goda nyheten är att jag faktiskt blev klar.

Den dåliga är att jag inte blev det förrän sisådär 65 minuter innan tolvslaget mellan 2010 och 2011. Listan är alltså betydligt mer daterad och inaktuell än vad den borde vara, men å andra sidan passar det ju bra med den här bloggen, som ger det daterade både ett ansikte, ännu ett ansikte och massvis med ansiktshår.

Till skillnad från vissa andra projekt jag haft, som varit mer eller mindre bisarra, ångestframkallande, regressiva, pubertala och allmänt dumma (den här meningen innehöll länkar men jag beslöt mig för att skona eventuella oinsatta), måste jag säga att Sydsvenskan-projektet varit en succé nästan från början till slut.
Om man bortser från en eller ett par böcker – där jag särskilt måste återkomma om Kerstin Ekman – har det bestått av riktigt starka litterära upplevelser rakt igenom. Listan blev för mig ett oväntat tecken på att den minsta gemensamma nämnaren i litteraturkritiken kanske inte är det grå eller blaserade, åtminstone inte när sakkunniga får rösta. Eller åtminstone inte enligt mig.

Gubbarna, de som jag fruktade på förhand – det vill säga P O Enquist, Torgny Lindgren och Steve Sem-Sandberg – bjöd inte alls på orgier i typ-sakprosa som jag trott i min okunskap. Tematiskt var i och för sig listan väldigt svensk – landsbygdsskildringar och uppväxtskildringar dominerar – men sträcker sig ändå över ett brett stilistiskt fält. Fastän alla tre skriver om skogen är det mycket långt mellan Monika Fagerholms vindlande vilsna tonårsmeningar, Torgny Lindgrens klara ironier och Kerstin Ekmans breda jämtländska dialekt.

Är listan representativ för det svenska 00-talets skönlitteratur? Det måste någon annan med bättre koll säga. Men om man ville ha en verkligt representativ lista är det nog för mycket trygg och tidlös kvalitet på själva böckerna. Det saknas å ena sidan en riktigt folklig och storsäljande historia som ”Hundraåringen…” eller ”Populärmusik från Vittula”. Å andra sidan får man bara – främst hos Sara Stridsberg, Andrzej Tichý och Jonas Hassen Khemiri – en snäll och ganska läsarvänlig introduktion till gräsrotsrörelserna, fragmentariska format och uppstyckat, intertextuellt språk. Martina Lowdens ”Allt” hade kanske passat som 00-talsmarkör här.

Eftersom allt gott i världen går att mäta på en femgradig skala (jag sätter dagligen betyg på alla mina vänner och släkt) har jag valt att ackompanjera de små texterna om böckerna med en liten siffra, som kan vara mer eller mindre betydelsefull beroende på hur mycket man bryr sig om siffror gentemot bokstäver. Egentligen tycker jag det är omöjligt att gradera tio olika böcker som jag läst under en period på över tio månader. Och samma sak gäller även summeringarna. De är små tillspetsade schablonbilder av vad jag tror mig ha fått ut av böcker som andra människor lagt tusentals timmars hårt arbete och kärlek på. I den meningen är hela det här inlägget ett stort hafsverk av obetydliga kunskaper och ytlig analys. Men om det – kanske! möjligtvis! – kan göra någon nyfiken på att läsa böckerna, eller i alla fall tänka på dem, eller i alla fall få en schablonbild av dem (till skillnad från ingen bild alls?) så gör det kanske ändå någon skillnad!

Obs: Placeringarna på listan – nedräkningen! – är Sydsvenskans och inte mina.

Plats 10: Andrzej Tichýs ”Fält”
Specialpriset för ”svartast mörker” går till den här listplaceringen. I romanen ”Fält” hämtar Malmöförfattaren Tichý mycken ångest från Europeas kollektiva förflutna av missdåd och folkförföljelser. Men han hämtar ångest också från en blodig släkthistoria, från en lång promenad genom en tunnel under Malmö och från den blotta oförmågan att mötas i dialog.

Berättelsen utgår från de två karaktärerna Nadia och Nadir, som möts på ett sjukhus och som vi får följa hela vägen in i deras parallella psykoser. Nadias person brister under tyngden av händelser som ligger utom hennes kontroll, Nadir är landsflykting och dukar under för ett ständigt främlingskap inför sig själv.
Det finns råmaterial till hur mycket som helst här, men Tichý knyter ihop boken kring jaget och dess splittring – hur en individ ska kunna bära på ett helt samhälle som inte är friskt, hur upplevelsen av något oförklarligt mycket större får det enskilda systemet att bryta samman, hur driften till överlevnad och egenvärde luckrar upp de gemensamma fälten mellan människor.

Han laddar texten med bilder i korta stötar och låter sedan illamåendet breda ut sig i huvudkaraktärernas långa tankebanor som inte leder någonstans. Han tvingar läsaren att hela tiden reagera, som allra mest på de sidor som ”visar” klassiska foton från krig och misär – bilderna syns inte, sidan är vit, förutom den korta beskrivande texten i botten.

Ambitionerna är stora, tonen är obönhörlig, men volymen är på skriknivå från början till slut. Redan i Nadirs långa, meningslösa resa genom tunneln i början framträder psykosen på högsta volym. Nadir fantiserar fram scenarier där hela världen sliter itu honom, där hela världen är hans lilla glaskula, där världsuppfattningen kastar sig mellan extremerna, allt eller inget, fram och tillbaka.
Det blir odynamiskt, jag är redan utmattad. Visst, jag reagerar ju, men när liknande kristillstånd löper över flera hundra sidor blir det ändå avtrubbat till slut. Jag måste ha en motvikt för att kunna känna något annat än sjösjuka, jag måste kunna se människorna i en situation som inte är ett ångestskri för att kunna lida med dem.
Nadias historia fungerar bättre, med sina gnagande vardagssituationer. Men även den är hela tiden på väg att glida över i ren effekt. Tichý skriver modigt, övertygat men också helt obehärskat och den känsla av mani som han vill tillskriva karaktärerna blir istället kännetecknande för hela boken.

Det känns fel att kritisera en roman som tar så stora och viktiga anspråk, men å andra sidan känns det också viktigt att visa att allt inte hela tiden måste vara skriande nattsvart. Särskilt inte om det är just så det verkar. 2/5

Plats 9: Torgny Lindgrens ”Pölsan”
”Pölsan” vinner det raka motsatta – priset för roligast bok på listan. Helt överlägset. Jag fnissade så mycket under de första hundra sidorna att jag var tvungen att läsa om kapitlen flera gånger, suga på meningarna som om de vore punchlines allihop. Det svårfångade språket har en otrolig spänst och ligger hela tiden på gränsen mellan meningsfullt och superbanalt.

Berättelsen utgår från en notisskrivare som på 40-talet avskedas för att allt han skrivit varit fabricerat, in till minsta ortsnamn. Men den historien blir bara ett bakplåtspapper för Torgny Lindgren där han kan sätta alla de andra idéerna: om en förrymd krigsbrottsling som börjar sälja sönderfallande kläder i Västerbotten, om en dräng vars kropp är fullständigt symmetrisk, om en man som ”kommer igenom” ålderdomen och ut på andra sidan. Och så två män som finner vänskapen i tvåstämmiga 1800-talssånger och börjar leta efter den ultimata pölsan.
Torgny hinner till och med skriva in ett möte med sig själv och en rå kritik mot kommunalpolitiker.

Mycket fantastiskt trams, och ändå bottnar boken i ett tungsinne och en hemlagad livsvisdom som visar sig bäst i den absurda dialogen:

(…) Exempelvis detta hade han läst. Det där hastiga språnget från skräck till upprymdhet, det var det komiska i tillvaron. Men ibland inträffade det rakt motsatta, från lättsinne och uppsluppenhet kastades människan rakt ner i förtvivlan. Det är det tragiska i tillvaron.
Jo, sade Eva. Sådant låter sig nog läsas.
Och hon frågade om han fortfarande ville ha lika mycket lök som förr i tiden.
Jo, mycket lök.
Det här hade han också läst härförleden:
Om man har funnit det fria förnuftet inom sig själv, då kan man aldrig känna sig som något annat än som en vandrare, även om man inte är på väg mot något mål, för det finns inget mål. Men man vänjer sig vid att hålla ögonen öppna för allting som sker i världen. Man fäster inte hjärtat vid någonting enskilt, man bär vandrandet inom sig och gläder sig åt omkastningarna och förgängligheten. Ibland kan nätterna vara svåra, man är som i öknen. Och vissa dagar, det hade han även läst, kan vara lika bedrövliga, man möter bara lurendrejeri och smuts och otrygghet. Men för det mesta kommer förmiddagarna med tröst och ljus, man kan vila en stund under ett grönskande träd och glädja sig åt solen, av det fria förnuftet blir man så att säga en förmiddagsmänniska.
Men du vill inte att jag ska steka löken?
Nej. Löken ska vara som han är.
Jag har saltat en aning extra.
Jo. I allmänhet saltar man aldrig tillräckligt.

Pölsan är väldigt stark i texten rakt igenom. Som roman blir den dock lite otillräcklig och snöplig. De flesta av uppslagen är roligare när de introduceras än när de får sin upplösning och det är svårt att frigöra sig känslan av att boken är en samling berättelser som råkat hamna på samma sidor, snarare än att verkligen höra ihop. Boken ”Pölsan” är – på gott och ont – lite som hur en av karaktärerna beskriver pölsan: ”Hon innehåller allting”. 3/5

Plats 8: Jonas Hassen Khemiris ”Montecore”
Den mest explosivt stilistiska boken här, och garanterat den med mest energi. Även i ”Montecore” är idéerna roligare när de introduceras än när de löper ut, men Hassen Khemiri berättar med sådan frenesi att man inte får andrum att klaga. Boken börjar med att Kadir, en barndomskompis till författarens far, hör av sig och vill att Hassen Khemiri skriver en storartad biografi om den sedan länge försvunne fadern. Över brevkonversationen vecklar de sedan ut en uppväxthistoria där tolkningarna och språket går vitt isär – mellan Kadirs grandiosa bilder och udda fransk-arabiska syntax och Hassen Khemiris svenskt realistiska, rastlösa prosa.

Historien sträcker sig fram till början av 90-talet och blir där mer politisk, med skildringar av invandrarhetsen i Lasermannens fotspår. Integrationen, bokens ledande tema, framträder rätt sent och innan dess har jag blivit så hög på Hassen Khemiris språk och drive att jag inte riktigt kan fokusera på det. För det är i språket och formen som författaren brinner, till en början mest i Kadirs roliga ordvändningar (”jag känner din fars antika ovilja att detaljera sin historia för mig”), lek med brevformatet och väldigt mycket metapoänger (till exempel när Kadir kritiserar Hassen Khemiris pretentiösa svenska, och författaren skriver att han är ”sjuuukt osugen” på att skriva en roman till).

Men senare också mer fokuserat, som när en hemläxa i skolan spårar ur och den nioårige författaren börjar plocka sönder det svenska språket för sin pappa:

MINNESREGEL 6

Hm… Min son säger: Visst är NATUREN vital, men är det inte SÄRSKILT skogen som svenskarna idoliserar mest? Skogen och särskilt träden. Svenskar är Skogsfolket! Sverige är Trädlandet! (…) Allt på träden kan i svenskan bli nya ord. Den frekventa kunden i sin studio namnges ”stamkund” och när studion är tom ropas ”här finns ju inte en ‘kotte””. Svenskarna avlägsnar sina kroppar eller ”bladar”, ursprunget (eller den nervösa tungan) ”stammar”, ljudet ”ekar”. Att tafsa är att ”talla” och komplicerat är ”kvistigt”. Morgonen är ”morgonkvist”, kvällen är ”kvällskvist”, ensam är ”solokvist”, deprimerad är ”dysterkvist”. Livets ideal är ”guld och gröna skogar”. När svensken vill mötas vid sju bestäms möte ”vid sjusnåret”. Pust, mina fingrar tröttnar snart.

Det är en virtuos och hyperaktiv bok med mer form än innehåll, men det spelar ingen roll, för formen är så bra att den faktiskt räcker. ”Montecore” kanske inte är ett vidare bra inlägg i integrationsdebatten, men som bäst är den ett fantastiskt roligt utforskande av språkliga temperament, svenskhet och identitet. 4/5

Plats 7. Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”
Borde inte ha hamnat på listan. Och med det menar jag främst att den inte borde klassats som roman, överhuvudtaget. ”Mig äger ingen” är en uppväxtskildring, men inte i den litterära meningen som hos ”Montecore” eller ”Ett annat liv”, där uppväxten bara blir en färgburk för att måla något mycket större och mer allmängiltigt.

Den här boken är en uppväxtskildring, rakt upp-och-ner. Och jag förstår inte riktigt varför jag ska bry mig om just den här barndomen.

I centrum för ”Mig äger ingen” står förstås Åsa Linderborg själv, aftonbladets nuvarande kulturchef, och hennes pappa, en av de sista riktiga fabriksarbetarna i Västerås. Pappan rår ensam över Åsa under större delen av hennes uppväxt efter att mamman flyttar ifrån dem.
Det är en märklig, sorglig och lite rörande man, som hatar att gå till jobbet men bygger hela sin identitet på att han är ”den bästa härdarmästaren på Metallverket”. Han hyser storslagna kommunistiska drömmar, kallar sin dotter för Natasja och köper dyr prästost när han vill fira löningsdagen. Han har ett gott hjärta men stora problem med alkoholen och Åsa växer upp i ett hem som präglas av stor kärlek och något som ligger på gränsen till vanvård.

Det finns ingen dramaturgi eller särskild stil här, och överlag är det rätt dålig riktning framåt på texten. Kapitlen är en serie krönikor som kan handla om pappans förhållande till sport, hans dåliga allmänbildning eller hur farfar får skjutsa Åsa till skolan när pappa ligger bakfull och utslagen. Många anekdoter är sympatiska och lite roliga, men mycket känns för internt och når inte fram. När pappan härmar engelska språket eller när moderns familj pratar politik blir boken något jag betraktar på avstånd, något som inte anstränger sig för att bjuda in mig som utomstående.

Mycket hänger på hur stort intresse man har för det svenska folkhemmet, arbetarklassens nedgång och/eller skildringar av svenskt 70-80-tal. Tidsmarkörerna bär upp mycket av skildringen. När Åsa blir tonåring och hittar egna politiska värderingar, och börjar äcklas av sin far, bränner det till lite mer, men inte tillräckligt länge för att jag ska hinna leva mig in i det. Eftersom storyn rymmer så lite drama hade det kanske hjälpt om Linderborg tagit större anspråk i enskilda scener, eller skildrat saker och ting lite tätare i tiden. Men tonen är istället så saklig och distansierad och kronologin spolar så snabbt att det blir något grått över hela boken.

”Mig äger ingen” är helt klart en välskriven biografi och en fin eulogi över svensk arbetarklass, men bra skönlitteratur vet jag inte om jag skulle kalla den. 2/5

Plats 6. P O Enquist – ”Ett annat liv”
Den första av de två P O Enquist-böcker som kom med på listan. De båda – där den andra är ”Lewis resa” påminner dessutom en del om varandra.

Här en knäckfråga: Varför skulle jag, 25, vara intresserad av en 74-årig författare och kulturskribents liv, hans religiösa barndom, hans arbete med pjäser om Strindberg och hans kamp mot alkoholismen?
När jag först tittade på ”Ett annat liv” – en tjock bok, även som pocket – och på omslaget såg Enquist tankfullt vända sig mot kameran kändes det som en bra fråga.
529 sidor senare känns det som en arrogant invändning från en skitunge, och romanen – för det är en roman – känns som en bra motivering till poängen med skönlitteratur.

Enquist gör här raka motsatsen till Linderborg. Han skildrar sitt liv som en utvecklingsroman i tre akter, kallar sig själv vid tredjeperson och tar alla möjliga anspråk. Det är inte fråga om någon fabel här, historien är helt enkelt P O Enquists liv, men han zoomar in och stiliserar det som är intressant, klipper bort många år som inte tillför något till helheten (däribland hela tonåren), och låter det sensuella, sugande språket styra när det behövs, som i slutet när allt är på väg att gå åt helvete.

Ibland tar han nästan ett mytologiskt anslag, där fåglar som dras baklänges av blåsten och lata feta katter som heter August blir förebådande för Enquists egen berättelse, och där märkliga upplevelser i barndomen tycks försegla honom vid hans öde. Men boken blir aldrig självgod eller utsvävande, utan förankras hela tiden i omvärlden – från litteraturkritiken i dagstidningarna på sextiotalet, via kapitlet om attentatet i München 1972, till TV-satiren han skriver på 80-talet.

Och hans liv håller verkligen. Här finns ett rappt och väldigt underhållande kapitel om hur han som pjäsförfattare överser en produktion i Broadway med bl.a. Max von Sydow och Bibi Andersson – nervositeten, pengarna, recensionerna, sponsorererna, hysterin, rädslan att allt kraschar. Här finns också en lätt paranoid episod om hans bok om den svenska baltutlämningen, med en resa till ett Sovjet-kontrollerat Riga. Här finns en väldigt rolig bokuppläsning tillsammans med bl.a. Göran Tunström och här finns inte minst kampen mot alkoholberoendet, då P O i slutet åker in på flera behandlingshem.

Denna tredje akt, den mörka, har blivit den mest hyllade i press och det är förståeligt. Den är språkligt virtuos, personlig och räds inte att lämna ut svagheter. Men med några invändningar är det en stark och personlig bok hela vägen.
Dessa invändningar har mest att göra med mittenakten, som sackar lite och faller sönder i enstaka skildringar. Jag tappar lite intresse i kapitlet om politik i Berlin, och det hade varit snyggt med fler pilar framåt här, planteringar som förebådar fallet. Som det är nu får man ytterst lite konkret bakgrund till hur alkoholen smyger sig in i Enquists liv. Mest ett psykologiskt sug.

Jag kan också känna att han knyter ihop boken lite väl enkelt i slutet. Kanske var det en följd av att jag sträckläste de sista hundrafemtio sidorna.

”Ett annat liv” lyckas annars vara både en spännande historia och en stilistisk utvikning över vad man bär med sig över ett liv. Den har ett stort innehåll, ett levande språk och ett personligt tilltal. Det är riktig skönlitteratur, förklädd till biografi. Genom att gå den vägen med materialet visar Enquist att det inte bara är livshistorien som är viktig, utan hur man bygger om den till konst. 4/5

Annonser

One comment on “00-talets bästa svenska romaner revisited, del 1 av 2

  1. Egentligen är väl listan inte alls inaktuell, om projektet var aktivt så sent som nyårsafton.Intressant läsning! Jag sätter betyg på dina betyg. De får 3/5. Blir sugen att läsa "Pölsan" och "Ett annat liv".

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s