Metro 2033

Tv-spelsversionen av Metro 2033 är inte min första dust med författaren Dmitrij Gluchovskij. Jag har tidigare skrivit om romanen som spelet bygger på. Boken är det sämsta jag har läst, men man anade ändå att det skulle finnas stoff att bygga ett hyfsat spel på.

Metro 2033 utspelar sig i Moskvas tunnelbanesystem X antal år efter att krig har gjort markytan obeboelig. Nere i tunnlarna lider invånarna förmodligen av svår d-vitaminbrist och livnär sig på svamp och grisar som har fötts upp på svampar. Huvudpersonen Artiom som är född och uppvuxen i det lilla stationssamhället Exhibition får i uppdrag att ge sig ut på en episk resa genom metron för att uträtta något som typ går ut på att bestiga ett jättehögt, mörkt torn och kasta en ring i en eld och slåss mot en balrog. Något åt det hållet i alla fall. På vägen träffar han på en mängd olika karismatiska personer som allihopa är män med identiska utseenden och han får för första gången i sitt liv uppleva de andra tunnelbanestationerna, som alla är autonoma samhällen med olika politiska inriktningar (såsom en naziststation och en kommuniststation). Att ta sig mellan stationerna är förstås lättare sagt än gjort.

Metro 2033 är ett FPS med inslag av survival horror och man får både skjuta nazister, undvika spöken och ha svettig ångest i mardrömsvärldar. Eldstriderna är tråkiga, kontrollen sladdrig, AI:n korkad och mutanterna som ser ut som mullvadshumanoider med dåligt skött intimhygien är väldigt fula, men spelets stora styrka är atmosfären. På de små stationerna sitter smutsiga människor vid lägereldar och berättar historier eller spelar gitarr och har det mysigt i misären medan det stundtals är genuint obehagligt i mörka gångar med vinande rör, speciellt när man blir lämnad ensam. Trots att spelet är väldigt linjärt så drabbades jag av en upptäckarlusta och ville väldigt ständigt komma vidare till nästa station bara för att se hur den såg ut. Vissa stationer, som Polis, hade jag gärna velat utforska mer på egen hand.

Om det på någon tv-spelsgala kommer att delas ut ett pris för flest antal deus ex machina-moment så är Metro 2033 den givna vinnaren. Så fort Artiom befinner sig i en allvarlig knipa kan man ge sig fan på att det dyker upp en karaktär från ingenstans och räddar dagen, men det funkar åtminstone bättre i ett tv-spel än i ett skönlitterärt verk.

Metro 2033 varierar spelmomenten en del och använder sig av flera olika klichéartade inslag som att sitta och skjuta som en dåre i framrusande rälsvagnar (vilket i och för sig är ganska logiskt i just det här spelet) och att man måste hjälpa en fysiskt underlägsen karaktär till säkerhet och därigenom förlora en stor del av sin rörlighet. Det finns faktiskt också en del plattformshoppande och något enstaka pusselinslag, men större delen av spelet går ut på att smyga omkring i skuggor eller att skjuta fiender. Eftersom man skjuter en hel del vore det praktiskt om man kunde få någon slags statistik på de olika vapnen, men icke. Man får helt enkelt prova sig fram bland vapen som överlag känns som fjuttiga hemmabyggen, vilket har sin poäng.

Spelmässigt är Metro 2033 ett rätt typiskt modernt fps, men inramningen, miljöerna och rysarinslagen är stämningsfulla och ger spelet personlighet även om inte allting fungerar. 4A games, som består bland annat av folk som jobbar med S.T.A.L.K.E.R.-serien, har gjort en fin skildring av det postapokalyptiska Moskva och en del av bokens värsta delar har kapats, men jag måste erkänna att jag saknar vissa av karaktärerna. Var tog till exempel grottmänniskorna som dyrkade Stora Masken vägen?

Betyg: 6,9 skägg av 10

Annonser

En kommentar på “Metro 2033

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s