Bro-op: Gears of War 3

Kantor Wilhelmsson: Ja Orpon, den här gången har vi alltså spelat Gears of War 3….. det känns lite talande att vi inte kommit på någon fånig pseudotitel den här gången.
Balloonfighter: Ja. Inget bröstvårtal, muukcof eller totec.
Kantor Wilhelmsson: Vad kommer sig detta?
Balloonfighter: Dels tror jag att det beror på att spelet inte krävde så mycket närvaro av oss, vi spelade så mycket på automatik. Mer än vi gjort i de tidigare spelen i serien vågar jag påstå. Vi satt faktiskt mest och diskuterade Deadly Premonition, Breaking Bad och senaste säsongen av Parks & Recreation medan spelet lunkade förbi på våra tv-apparater. Det krävde inget av oss, det bara fortgick om vi tryckte på lite knappar då och då.
Kantor Wilhelmsson: Sen spelar det nog in att det här är det tredje spelet i en serie vars mekanik och design man börjar kunna som rinnande vatten. Men samma kan ju egentligen sägas om Portal och Portal 2. Varför kändes Gears så automatiskt?
Balloonfighter: Spelet kändes, lite hårddraget, som en enda lång transportsträcka. Vi kom in i en lagerlokal, skjöt lite locust eller lambent, öppnade en dörr tillsammans (som i 50 cent: blood on the sand eller Army of 2), kom in i en ny lagerlokal och så vidare. GOW3 kändes betydligt mindre taktiskt än tidigare spel i serien. Vi dog väl i princip inte någon gång? Och vi är ändå inte så jävla bra på det. Eller är vi det?
Balloonfighter: Om du svarar nekande nu så kommer mina känslor att såras.
Kantor Wilhelmsson: Nja, jämfört med alla freaks på internet så kan man knappast kalla oss bra.
Kantor Wilhelmsson: Om vi ska presentera lite. Gears of War 3 är alltså tredje spelet i en mycket manlig, testosteronstinn och charmigt corny actionspelsserie om ett gäng muskelmän som slåss mot cancersvulstmänniskor – ”Locust” – som dyker upp ur marken. Det första spelet i serien etablerade konceptet. Det andra gjorde det svulstigare och mer överdrivet. Det tredje kändes lite andefattigt?
Balloonfighter: Det andra spelet var både det mest episka och det bästa i serien. Det tredje kändes snarare som en epilog och inte alls den over-the-top-våldskitschiga epik som jag hade väntat mig.
Kantor Wilhelmsson: Det kändes också som att de tog serien på lite för stort allvar och ville fylla den med story och karaktärer när den faktiskt bara består av skjutgallerier och kartongfigurer.
Balloonfighter: Ja, de gjorde försök att etablera karaktärerna genom bruten kronologi. Vi fick se Cole besöka sin forna hemstad där han i en spelbar sekvens drömde sig tillbaka till sin lyckliga tid som trashball-proffs.
Kantor Wilhelmsson:
Cole är alltså den coole svarte mannen med känslor. Trashball är alltså rugby fast ändå inte.
Balloonfighter: Någonstans är det väl rart att de försöker få in fler känslor än de har i spelet men de hanterar det inte riktigt. Det resulterade främst i att de drog ner på speltempot i en serie som helt har byggt på just tempo och perfekt action-kontroll.
Balloonfighter: Var det fler än Cole och Marcus (huvudpersonen) som fick känsloscener i spelet? Jag var så disträ så jag minns inte.
Kantor Wilhelmsson: Jag tror där fanns en implicit kärlekshistoria mellan Baird (cool hackerkille) och Sam (cool brunett utan personlighet) också. Men den var inte bra.
Kantor Wilhelmsson: Manliga män skjuter onda aliens har ju blivit en väldigt stor tv-spelsklyscha de senaste åren. Vad är det som Gears of War-serien har gjort för att skilja sig från mängden?
Balloonfighter: En väldigt bra kontroll och ett co-op-läge där andraspelaren faktiskt tillför storyn något och inte bara är en lila klon av Master Chief. Och motorsågsbajonett förstås.
Kantor Wilhelmsson: Berätta mer om denna motorsågsbajonett.
Balloonfighter: Det är en bajonett. Som är en motorsåg. Alltså en motordriven såg. Sågar används bl.a. till att klyva trä och fila hälarna med.
Balloonfighter: Det är ju onekligen ett vapen som har bidragit till GOW-seriens köttighet. Det är väldigt roligt att såga itu locust.
Kantor Wilhelmsson: Ja, och se det mörkröda blodet spruta…om man inte stampar mos av deras huvuden med ens enorma stövlar först.
Kantor Wilhelmsson: Lite känns det som att de tagit konceptet så långt de kan. Det här spelet bjöd inte på särskilt många nya vapen. Ett undantag var diggern, som var en slags torped som grävde sig under jorden tills den hittade någon fiende på ytan att spränga. Det gick bra ihop med hela den här ”Hotet från underjorden”-inramningen.
Balloonfighter: Ja, det kändes mest som en avrundning på det episka andraspelet.
Kantor Wilhelmsson: Men vad tycker du att de har lyckats med? I Parks & Recreation alltså.
Balloonfighter: Jag gillar samtliga karaktärer och att de lyckats med något så gammeldags som en feelgood-komediserie. Hade jag haft livmoder hade jag velat föda Ron Swansons mustaschs barn.
Kantor Wilhelmsson: Ja, just feel good-aspekten är helt fantastisk, att den känns så genuin. Serien började ju i princip som en lam The Office-spinoff och kopierade alla de där awkward scenerna som brittiska office egentligen gjorde mycket bättre. Men sedan dess har budskapet svängt och nu är det bara ren och skär glädje över alla aspekter av serien. Ta bara vinjetten, som omdesignats så att alla karaktärerna ska presenteras med ett skratt.
Balloonfighter: Det är något väldigt old school över det – men det funkar! Man förväntar ju sig att Leslie Knopes illa förberedda presentationer ska sluta illa och att humorn ska fokusera på skadeglädje eller social awkwardness. Istället acear hon det bara och man blir glad.
Kantor Wilhelmsson: Ja, det finns något äkta där. Och serien är också smart nog att veta när något inte funkar – som när de dissade tråkiga Mark Schneider och tog in fantastiska Adam Scott och Rob Lowe istället.
Kantor Wilhelmsson: Det är sånt man sitter och tänker på när man måste rälsskjuta fina havsdjur. Fatta att de har designat en supersnygg undervattensvärld i Gears of War men man hinner bara njuta av den i två sekunder innan man måste ha ihjäl dess invånare för att de verkar lite aggro.
Balloonfighter: Undervattensvärlden var verkligen en av spelets höjdpunkter. Jag hade antagligen kissat på mig av glädje om jag fick se något fint vattendjur som jag slapp att skjuta på. För min del skulle en sån lite detalj kännas betydligt starkare än alla montage med smäktande musik i världen. Jag minns att det i det första spelets ruiner här och var fanns någon enstaka blomma som stack upp ur sprickor i asfalten. Det var äckligt, jag sågade skiten ur dem med min motorsågsbajonett.
Kantor Wilhelmsson: Jag är ändå inte någon som sitter och spelar skjutarspel hela dagarna, men jag börjar ändå bli väldigt led av hur odynamiska de är. Tänk vilken skillnad det skulle göra om man inte behövde skjuta under ett helt kapitel.
Kantor Wilhelmsson: Det var nog det som gjorde att Gears kändes så rutinmässigt också. Både första och andra spelet hade bättre timing mellan skjutdrama och lugnare sträckor.
Balloonfighter: Nästa spel vi kör i bro-op-serien blir ju Halo: Reach. Det som övertygade mig att skaffa spelet (jag har hatat Halo innerligt efter tvåan) var att jag hörde att det ska finnas strutsar i spelet. Strutsar som inte behöver dödas!
Kantor Wilhelmsson: Det är de bästa strutsarna.
Balloonfighter: Bossarna var bättre i de två första GOW-spelen också. De kändes mäktigare. Jag gillade dock lambent berserkern i det här spelet! Det var en skitfet blind boss (som berserkern i första spelet fast på steroider) som attackerar i den riktning som ljud kommer ifrån. Under korta ögonblick öppnar lambent berserkern sina revben (rätt obvious weakspot) och det är enda gången som hon går att skada.
Balloonfighter: Hon var seg som fan och det tyckte jag var roligt.
Balloonfighter: Hon spydde ur sig giftigt slem också.
Balloonfighter: Kan man inte säga att slem är ett av spelets ledord?
Balloonfighter: Lyssnade Cliff B på spelarkritik om att det Gears of war behövde var mer slem?
Kantor Wilhelmsson: Nästa gång hoppas jag på ett vapen som skjuter slem som fienderna fastnar i… Hm, det är ju en riktigt bra idé.
Kantor Wilhelmsson: Om vi ska knyta ihop det hela, skulle du klassa GoW3 som en besvikelse eller inte?
Kantor Wilhelmsson: Det har ju tveklöst varit det tråkigaste spelet hittills i vår bro-op-serie. Och spawnat överlägset minst dum jargong.
Balloonfighter: Jag tycker att det finns två skilda delar av GoW. Kampanjen var ingen höjdare men GoW kan fortfarande sin spelmekanik. Kampanjen är trots allt inte den del som vi har fokuserat på heller. Visst körde jag genom kampanjen 3-4 gånger på de tidigare spelen men det var ju online-läget Horde som vi lade ner hundratals timmar på. Och jag känner faktiskt sug efter treans hordeläge också som vi redan har kört en del.
Balloonfighter: Förklara Horde medan jag slickar på golvet. Mitt blodsocker rann ur mig…
Kantor Wilhelmsson: Horde är som ett Tower Defense-spel där man försvarar sin bas mot vågor av fiender. Det är kul. Inga strutsar dock.
Balloonfighter: Man får hushålla resurser och uthärda våg efter våg med allt svårare fiender. Målet är att klara våg 50 och det tar väl allra minst 2-3 timmar att nå dit? Jag har ingen som helst tidsuppfattning när jag spelar horde.
Kantor Wilhelmsson: Ja, man får vara glad åt Horde. Man slipper storvulna historier och får tänka riktigt strategiskt. Vi hade en period när andra spelet kom (typ 2008) där vi spelade kanske 4-5 timmar om dagen. Jag minns en period när jag var sjuk som vi kanske spelade sju timmar i sträck. Det är härlig högstadienivå på sånt.
Kantor Wilhelmsson:
Minnen…
Balloonfighter: Ja, eller som den klassiska dagen när vi körde från 20-04 på natten och jag gick upp 6 för att åka tåg till Dalarna och sen spydde på tåget.
Kantor Wilhelmsson: Ja! Man skulle varit där. Det känns nästan som att jag var där. Ni åt chips till frukost och vi spelade Horde.
Kantor Wilhelmsson: Så, vårt nästa spel är Halo: Reach. Jag bävar lite.
Balloonfighter: Jag med. Men co-op är ball!
Kantor Wilhelmsson: Men hur ska vi orka med allt skjutande? Ibland känns det som att allt unga människor gör nuförtiden är att skjuta utomjordingar framför sina teveapparater (suckar och skrockar).
Balloonfighter: Vi kommer att uthärda skjutandet för att då och då kanske få lov att titta på en struts. Som vi inte behöver döda.
Kantor Wilhelmsson: Det ser jag fram emot.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s