Bryter ny is

Det är dags att bryta ny mark på Två män med ett skägg och ge oss i kast med ett ämne som troligen kommer få en stor del av våra 1½ läsare att reagera med avsmak och förskräckelse och få dem att utbrista ”Jag trodde att jag kände dig!”. Kanske kommer vår 1½ läsare aldrig att återvända hit.

Jag syftar på ett av mina intressen, mitt största guilty pleasure, som ständigt ligger latent inom mig och inväntar ett lämpligt tillfälle att dyka upp och attackera på alla fronter. Jag tänker förstås på hockey. NHL. Det är ett intresse som jag är minst sagt kluven till. Samtidigt som jag inombords bubblar av en iver att få dela med mig av anekdoter om Mario Lemieux, amatörmässiga analyser om varför det görs så få mål i NHL idag jämfört med för 20 år sen och slumpmässig statistik från säsongen 1993-1994 drabbas jag av skam och en viss sorg för att jag inte har någonstans eller något sätt att få något riktigt utlopp för detta intresse. Jag vill inte vara en sån som gillar sport men hur jag än försöker förtränga det så envisas NHL-intresset med att återvända.

Nu har jag dock fått en chans chans att få utlopp för detta intresse på ett sätt som ger mig chansen att skriva om det. Det creddiga amerikanska TV-bolaget HBO har nämligen producerat en dokumentärserie i 4 avsnitt som följer de två lagen New York Rangers och Philadelphia Flyers under en del av säsongen. I Road to NHL Winter Classic får man en inblick i spelarnas, tränarnas och fansens liv och får följa lagens matcher fram till Winter Classics-matchen – en match som spelas på en stor utomhusarena.

Road to NHL Winter Classic saknar inte dramatik. Filmteamet arbetar med snabba klipp, närgående svartvita porträtt, män i motljus som går i slow motion, spelare som är mickade under matcherna etc etc. och målar upp Stora Känslor och Stor Dramatik. Det är stundtals snyggt och underhållande och spelare och tränare svär så mycket att till och med jag börjar att rodna efter ett tag.

Det är intressant att få en bild av spelare som man normalt sett bara ser spela matcher eller som namn på matchsummeringar. Problemet är att Road to NHL Winter Classic spär på fördomen om hockey-spelare som tomma och ganska tröga individer. Känslan av att serien är överdrivet dramatisk förstärks av saknaden efter spelare med någon som helst tillstymmelse till personlighet och karaktär. Närmast en personlighet kommer den ryske målvakten Ilya Bryzgalov i sin flummiga utläggning om universum, men han är inte riktigt den funny guy som serien så desperat försöker att framställa honom som.

Tyvärr bleknar han i jämförelse med basketens Metta World Peace (ja, han har bytt namn till det från Ron Artest) som i en intervju pratar om Jesus och mjölktänder. Se klippet, det är bra grejer.

Vad jag faktiskt uppskattar Road to NHL Winter Classic för är glimtarna av spelarnas vardag. Hur en spelare som haft en dålig vecka får utlopp för det genom att kasta handskarna och slåss inför en jublande publik eller hur Jaromir Jagr kämpar mot sitt dåliga samvete för att han valde att spela för Flyers istället för Pittsburgh Penguins efter att han återvänt till NHL efter ett par års sejour i Ryssland. Om lagen bara hade haft några personligheter som kunde mäta sig med den dramatik som HBO målar upp hade det kunnat bli riktigt bra.

HBO gjorde även i fjor en serie om vägen till Winter Classics-matchen, som jag ännu inte sett. Den gången handlade det om Pittsburgh Penguins och Washington Capitals. Kanske kan man hoppas på att Sidney Crosby, Alex Ovechkin, Nicklas Bäckström eller Evgeni Malkin är mer underhållande än spelarna i Rangers och Flyers. Om inte annat så är de åtminstone det på isen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s