Ett skägg med en sång

En av mina finaste musikupptäckter på senare tid är Willy Tea Taylor. Det finns inte så mycket att säga om den här sortens musik som inte redan har applicerats på alla andra som har influerats av Bob Dylan, Townes van Zandt, Johnny Cash och så vidare. Vad Willy Tea Taylor har – förutom en fin röst, bra låtar och fyrsträngad gitarr – och som gör honom värd att nämna på den här blöggen är hans minst sagt respektingivande skägg.

Albumet finns på Spotify.

Annonser

Cunninlynguists < 3 Tjajkovskij

Lyss opp så ska jag berätta vad gossarna ovan har gemensamt!

Det händer ganska ofta att jag blir besatt av att ta reda på var vissa hiphop-samplingar kommer ifrån. Den sampling som har orsakat mig mest huvudbry är fiolen i Cunninlynguists låt Lynguistics. Jag googlade förstås skiten ur Internet för 4 år sen eller när det var, men rådfrågade även mina lärare på musikvetenskapen om de hade någon susning och jag fick ledtråden att ”det låter som Tjajkovskij”. Jag fick helt enkelt lyssna på Tjajkovskij ett bra tag efteråt och till slut hittade jag rätt. Samplingen var hämtad från någon inspelning av violinkonsert i D-dur (1878).

Eftersom jag än en gång har letat upp det tänkte jag dela med mig av denna kunskap och göra det lättare för andra.

Tchaikovsky: Violin Concerto in D major op.35

Lyssna från cirka 8:15 så börjar det snart att klarna. Det låter inte exakt likadant, eftersom det inte är samma framträdande och klassiska musiker tydligen inte är robotar. Nästa steg är att ta reda på exakt vilken inspelning som Cunninlynguists har samplat.

Det är fint hur en sådan liten detalj ur ett klassiskt stycke räcker mer än väl till en hel hiphop-låt.

Samurai Pizza Guy

Sen jag började om på Total war: Shogun 2 för knappt två veckor sedan har jag hunnit spela 26 timmar. Jag börjar mer och mer leva mig in i rollen som daimyo, så till den grad att jag när jag såg bilden nedan reagerade med ”WOW, VAD HÄFTIGT!!!” och blev aningen för inspirerad. Hejda mig. Det finns gränser.
Fast han ser ju himla häftig ut…

Sveriges Venedig

Det sämsta och samtidigt charmigaste med Malmö är att staden är den enda i Sverige som känns som ett u-land. Ibland resulterar det i att man är livrädd för alla människor som vill skada en bara för att de inte har något bättre för sig, ibland yttrar det sig i en charmig pionjäranda. På bilden ovan syns ett falafelkök som inryms i ett hastigt uppfört och fallfärdigt ruckel med presenning som tak i ett industriområde. Jag hade dessvärre bara mobilkameran till hands.

Jag har i många år haft en idé om att ta bilder på delar av Malmö som ser ut att vara hämtade från förfallna Sovjetrepubliker eller krigshärjade städer. Det finns gott om sådant här. Jag vet inte om jag kommer att orka genomföra det, men jag öppnar taggen Sveriges Venedig ändå ifall jag får feeling.

Sveriges Venedig får det heta för att jag en gång läste en broschyr om Malmö där turistbyrån eller en liknande instans försökte marknadsföra Malmö som just det. De motiverade det med att det finns en kanal här.

Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 1. Breaking Bad

När popkultur är riktigt, riktigt bra ligger det ofta nära till hands att jämföra den med ”större” uttryck. Tv-spel vill förstås vara konst, ambitiös pop lånar gärna från den klassiska musikvärlden och alla manusförfattare lutar sig tillbaka på antika litterära troper.

Breaking Bad behöver ingen jämförelse med filmkonsten, för den kopplingen är fullständigt självklar. Serien har demonstrerat över fyra säsonger att den är mer än kapabel till lika snygga och stiliserade scener som det mesta studiorna och indiebolagen producerar.

Vad som gör Breaking Bad unikt är istället hur mycket – och hur framgångsrikt – serien lånar från teater. Det är samma intensiva samspel mellan ett fåtal huvudkaraktärer, samma utlevda ögonblick då allt brister. Det är samma affekterade berättarperspektiv – en kameralins som alltid letar efter nya sätt att rama in storyn för maximal dramatisk effekt. Seriens dialog dryper av undertext, och händelserna i karaktärernas huvuden är ofta viktigare än händelserna på ”scenen”.

Breaking Bad har till och med ett avsnitt i tredje säsongen som påminner om ren pjäs – ett avsnitt där ingenting vettigt händer, utom att de två huvudkaraktärerna jagar en husfluga och blir sura på varandra. Och det är ett av de bästa avsnitten.
Framför allt är serien en långsam, obönhörlig karaktärsstudie. Breaking Bad börjar i säsong ett som en dramedy om kemistgeniet och före detta nobelpristagaren Walter White, som efter många bittra år når ett klimax på sin medelålderskris. Han jobbar som kemilärare för ointresserade high-schoolelever och får tvätta deras bilar för att få ekonomin att gå ihop. Han är kuvad och lam och mjäkig, en fullständig loser, och efter tjugo minuter av piloten kommer beskedet att han drabbats av en lungcancer som inte går att operera.

Serien handlar om hur han slår över och börjar koka metamfetamin, bisarrt nog med en före detta student. Först verkar det som att han gör det för att säkra sin familjs välstånd, för att ge dem en ekonomisk framtid när cancern utplånat honom, men över seriens lopp står det klart att det är långt ifrån så enkelt. Walt har flera chanser att dra sig ur drogproduktionen, men han gör det inte. Frågan är om han ens vill? Och under de tre kommande säsongerna blir konsekvenserna av hans handlingar en mörk, sugande virvel som drar med sig allt i hans omgivning.


Jag har pratat om mörker i andra serier på listan, i Justified, i Sons of Anarchy och till och med i Community, men när Breaking Bad sätter ner foten är inget nutida drama i närheten av svärtan. Inget drama är på mils avstånd. Breaking Bad är en serie om en karaktär som förstör sig själv och allt i hans omgivning, men seriens hemlighet är att inte bara visa hans handlingar, storyn, utan alla detaljer däremellan. Den ångestladdade tristessen. Det monotona arbetet. De hatiska utbrotten. De olycksbådande tankarna. Klaustrofobin. Sammanbrotten. Figurerna i periferin, Walts indirekta kunder, som dör av överdoser och slåss som gamar över knarket. Walts nära släkt, som inte skonas från den skugga drogkartellen kastar över dem. Och, förstås, våldet, morden, lögnerna, manipulationerna. Vi får vara med i alla obehagliga skrymslen av Walter Whites långsamma nedstigning i helvetet.

Breaking Bad suger också på sina dramatiska ögonblick länge. Serien bygger hela avsnitt av små plotskärvor, brödsmulor av en story, kameran stannar i flera minuter på Walter som öppnar en vinflaska eller hans svåger som betraktar bergsmineraler. Ofta visar den bara karaktärer som tänker, vilket i den här kontexten och med de här karaktärerna blir oväntat bra TV.
Det metodiska plottandet, det eviga pusslandet, mynnar ut i en serie som aldrig tar genvägar – där allt drama känns förtjänat, oavsett om det byggts upp i flera säsonger eller flera avsnitt. När andra serier kastar in en massa händelser för att vinna framåtrörelse ägnar den här serien två hela avsnitt åt problemet att göra sig av med en död kropp. Ingen besvärlig del av droghandeln försvinner under manusets ständiga lupp.


Ingen teater är bättre än sina skådespelare, och skådisarna i Breaking Bad är in. i. helvete. bra. Den fjärde säsongen har ett flertal scener som en Emmy-jury borde böna om att få se, och ingen bär upp dem bättre än huvudpersonen Bryan Cranston. Hans Walter White, inspirerad av Cranstons egen pappa, med hukande hållning och bittert, falskt minspel, hade på egen hand burit serien även om resten varit dåligt. Den som går ifrån hans ”I am the one who knocks”-monolog oberörd, och inte påverkas av de sista tio minuterna i avsnittet ”Crawl Space”, måste vara mer eller mindre tondöv för mänskliga uttryck. Men både Aaron Paul, som växer till att bli seriens hjärta, och svågern Dean Norris, som växer till människa från clown (och Guancarlo Esposito, och Jonathan Banks, och… ) kommer nära hans nivå.

Breaking Bad är inte perfekt, långt ifrån. Den är ibland så teatral att den glider över i ren pulp, där vissa grejor blir cheesy eller för mycket. Ibland litar den inte på sina karaktärer riktigt utan gör dem ansträngt mer ”badass”, vilket jag inte alls gillar. Rytmen i några avsnitt är off.

Men om Breaking Bad misslyckas ibland kompenserar den alltid med en sällsynt god egenskap – konsekvens. Det här är en serie som aldrig tappar fokus på vad den vill berätta. Storyn har ett slut (som kommer om sexton avsnitt) och en början, och allt däremellan förstärker och fördjupar seriens centrala tematik.

Den enda jämförelsen för ett så fokuserat TV-bygge är egentligen ”The Wire”. Men där The Wire var ett stort ensembleprojekt är Breaking Bad ett litet men explosivt kammardrama. Där The Wire, The Shield och Sopranos är stora dukar med en bredare världsbild kör Breaking Bad in en liten kil i kanten, i gränsen mellan USA och Mexiko, och ägnar sin begränsade tid åt ett begränsat ämne.

Det är en fantastisk reklamfilm mot tunga droger och en mäktigt underhållande spänningsserie, men framför allt är det ett oöverträffat TV-drama om den mörka, egoistiska och självdestruktiva sidorna av människonaturen. Det är en serie som börjar med en protagonist och gör om honom till en antagonist, utan att missa någon detalj i transformationen. Den fjärde säsongen vågade gå längre än någonsin tidigare i sin klaustrofobi och briljans. Den femte, och sista, har väldigt höga förväntningar på sig.

En liten hög med bäst 2011

Årsavrundningen är inte komplett utan en liten hög med bäst och bilder som vi har lånat från några av våra systerbloggar där ute.

Balloonfighter

Bästa TV-spel: Portal 2
Bästa TV-serie: Louie
Bästa karaktär: Ron Swanson i Parks & Recreation
Bästa album: James Blake – James Blake
Bästa låt: tUnE-YaRdS – Powa
Bästa film: Lånaren Arietty (jag såg inte så många andra)
Bästa besvikelse: Skyrim
Bästa upptäckt: Mosshultas hyvlingsbara getost
Bästa återupptäckt: Mississippi Fred McDowell
Bästa hälsningsfras: Hejs of base
Bästa promenad: Samaria, Kreta
Bästa Rogge-skämt: Snopparina of slime
Bästa grej: Nya datorn
Bästa syssla: Snorkla/röja skog på Öland
Bästa fågel: Nötkråka
Bästa mat: Pljeskavica från Burek House
Bästa skägg: Gustaf Fröding 1908
Bästa funkdokumentär: Thunder soul
Bästa duo/psykos: Poo-Poo & Buttfuck McGee
Bästa bakverk: Apelsinbröd
Bästa blögg: Vetenskapspedagogen och Blog ‘em up
Bästa gratisgrej: Commodore 64
Bästa svordom: Dragontitties
Bästa tidning: Vår fågelvärd (sweet make-over!)
Bästa pynt: Domo-kun-ljusslingan
Bästa dryck: det sista soja-wasabi-slabbet som blir över när man har ätit sushi

Kantor Wilhelmsson

Bästa tv-spel: Dark Souls
Bästa film: fyrtiominuterspassagen om jordens skapande i Tree of Life
Bästa konsert: Gidon Kremer & Kremerata Baltica i Hagia Eirene, Istanbul
Bästa naturupplevelse: Samaria nationalpark, Kreta
Bästa uppmätta cyklade mil under begränsad tidsperiod: 294 mil / ca 15 veckor
Bästa påhittade fantastiska tidsfördriv: banky!!!
Bästa andliga upplevelse: ett sneaky deltagande på en gudstjänst i en moské i Istanbul
Bästa konst: Van Gogh-muséet i Amsterdam
Bästa litteraturupplevelse: dött lopp mellan ”De vilda detektiverna” (Robertó Bolano) och ”Merabs skönhet” (Torgny Lindgren)
Bästa efterrätt: Visino
Bästa kompositör: Granados
Bästa nya inkomstkälla: barn
Bästa råa deal: pengarna tillbaka på ett uselt holländskt vandrarhem
Bästa pussel: SpaceChem
Bästa besvikelse: Skyrim
Bästa plats: Pile by

På bilderna: Två män med ett gnägg, Två män med ett pålägg samt Två män med Gunder Hägg.

Hjernevask

Jag har knappast försökt att maskera min aversion mot Lasse Berg och nu har jag fått ännu en chans att nämna honom på den här blöggen med anledning av den norska dokumentärserien Hjernevask (”Hjärntvätt”). Vad Lasse Berg, som är utbildad till nationalekonom och statsvetare, gör som provocerar mig är att han spelar in dokumentärer och skriver böcker om människans ursprung som baserar sig på hans politiska agenda och personliga övertygelse istället för att förlita sig på konkret vetenskap.

En av Lasse Bergs mest frekventa poänger är den om människans inneboende godhet. Som ett av sina bevis för denna egenskap väljer han helt godtyckligt ut bonobon (dvärgschimpansen) som löser sina konflikter med sex och sällan brukar våld som vår närmsta släkting trots att den våldsamma schimpansen som dödar bara för att det är roligt egentligen, rent genetiskt, är vår närmsta släkting. Det som inte passar in i Bergs världsåskådning väljer han helt sonika att blunda för och inte bemöta.

Vad som är riskabelt med Bergs teorier är att de så ofta har visats och publicerats i media att de har vunnit mark hos allmänheten. Bergs blinda tro som närmast kan liknas vid en religion tolkas av många människor som vetenskapligt belagd, som sann. Och någonstans har Berg en poäng i att förmedla en bild av människan som ett gott väsen. Det är helt enkelt lite skönt att tänka att han har rätt. Varför måste det komma forskare och klanka ner på det här nu när vi har så trevligt och tror på mänskligheten?

Den norske komikern och akademikern Harald Eia som tillsammans med Ole-Martin Ihle ligger bakom Hjernevask är precis den person som kliver in i bilden och förstör den gemytliga känslan av konsensus. Han rotar i frågor utan att skygga för det politiskt inkorrekta och lyckas samtidigt med bedriften att påvisa de många brister som finns inom flera vetenskapliga fält, i synnerhet sociologi och genusvetenskap. Hjernevask, en programidé som uppstod i samband med firandet av Darwin-året, riktar rejäl kritik mot den förhärskande konstruktivismen och fick ett sådant genomslag i Norge att Oslo universitet kraftigt minskade anslagen till genusforskningen efter att serien sänts.

Liksom Lasse Berg drivs av sin personliga agenda visar Eia att det samma gäller inom bland annat genusforskningen på Oslo universitet. De forskare som han intervjuar har skygglapparna på och är så övertygade i sin tro att de inte kan bemöta den forskning som motbevisar dem. När Eia i avsnittet om homosexualitet frågar om man föds som homosexuell eller om man blir det kan de inte svara för de anser inte att frågan är det minsta relevant, trots att de forskar kring just homosexualitet. Istället får han diffusa svar om att man själv väljer vilken sexuell läggning man vill ha tillbaka. När Eia tar upp att det finns forskning som visar att homosexuella män har fått mindre testosteron under fosterstadiet än heterosexuella avfärdas det som typiska angrepp från maktstrukturerna. Det är bara det att ett par av de forskare som Eia refererar till faktiskt själva är homosexuella.

Förutom att bena i frågan om homosexualitet är medfött eller ej så ger sig Eia bland annat på minst sagt känsliga frågor som ”beror flickor och pojkars olikheter på biologin?” och ”finns det någon etnicitet som är mer intelligent/ointelligent än någon annan”. Svaret på den sista frågan är för övrigt aschkenazer har högst IQ och aboriginer lägst. Stundtals är det besvärande att se på när Eia stöter sig med såväl forskare som rådande samhällsklimat och inte minst ens egen uppfattning, men han motiverar det alltid med intressant forskning och det är oväntat underhållande att få sin världsbild utmanad. Det finns en mängd intressanta ämnen som diskuteras och vänds och vrids på och jag kan knappast redogöra för allt i detta inlägg.

Hjernevask har ett utpräglat biologiskt och vetenskapligt perspektiv som sällan får utrymme i media. Eia visar att mycket av den forskning som vi accepterar som korrekt drivs av personliga åsikter och saknar vetenskaplig förankring. Det är skrämmande, men också en underhållande uppgörelse med den politiska korrektheten som ställer svåra frågor. Ska vi välja att ignorera alla forskningsresultat som kan uppfattas som kränkande för någon eller är det fritt fram?

Lasse Berg då? Jo, till min stora glädje handlar ett av Hjernevask-avsnitten om våld. I detta avsnitt behandlas dels den ganska obekväma frågan ”finns det etniciteter som är mer våldsamma än andra?” men även ”var människan fredligare förr?”. Det sistnämnda är en av Bergs gamla käpphästar. Han, liksom många andra, menar att människoarten levde fridfullt tillsammans (som san-folket i Kalahari) fram tills den neolitiska revolutionen för cirka 10 000 år sedan, då man i Turkiet, Iran, Irak, Saudiarabien, Oman etc. för första gången i människans historia började bruka jorden.


Fram tills för 10 000 år sedan hade människor levt som nomadiska jägare/samlare, men plötsligt började man att odla och blev bofast. Tillgången till odlingsbar mark blev viktig, så viktig att man började uppföra staket och försvara sitt territorium mot inkräktare. Enligt Berg blev homo sapiens aggressiv först i samband med den första agrara revolutionen. Vilka andra skäl skulle annars finnas till att människor vars hjärnor är identiska med våra nutida skulle ha ihjäl varandra? Återigen blundar Berg för det finns bevis för att oerhört många stenåldersmänniskor har skador som visar att de dödats med såväl spjut som tillhyggen. Forskning tyder på att människor aldrig har dödat varandra i en så liten utsträckning som idag.

Steven Pinker, professor med inriktning på evolutionär psykologi på Harvard, (det är alltså inga lättviktare som Harald Eia intervjuar) berättar att studier av de nutida stamfolk som Berg och många andra betraktar som ett föredöme visar på att 15-60% av alla män mördas eller dör i krig. Den siffran är högre än för de båda världskrigen. Två av de personer som Eia pratar med i avsnittet är inne på samma linje som Berg och tror på en fredlig forntid när människor inte hade vapen och dyrkade livet och kvinnan. De medger att det kanske inte stämmer, men man måste våga tro för att känna hopp inför framtiden. Kan man inte någonstans känna sig hoppfull över vilka enorma framsteg vi trots allt har gjort som art när det kommer till att förhindra våld? Blir det inte lättare att utvecklas om vi väljer att acceptera de biologiska förutsättningarna?

Allt ovan och mycket, mycket mer ryms i de sju avsnitten av Hjernevask som alla finns tillgängliga på youtube. Hjernevask är något så ovanligt som ett vetenskapligt frontalangrepp i TV-format och det är ett program som inte skyggar för att gå stick i stäv med rådande diskurser och slår ett slag för biologin och vetenskapen.

Biologi vs. Socialkonstruktivism 1-0. Vågar man hoppas på ett returmöte?

Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 2. Louie

Louis CK är den hetaste potatisen i standup just nu. Som frånskild, lätt överviktig 43-årig man med två små döttrar har han odlat en komisk profil som bygger på likgiltighet och igenkänning. Han går ut på scenen i svart säckig t-shirt och pratar okonstlat om faderskap, själviskhet, sex, döden och att vara 40+ och det blir nästan alltid stor succé. CK har hittat en bekväm, oberörd ton, tonen hos en vanlig amerikan som inte orkar bry sig så mycket längre, och lyckas ofta göra fantastisk komedi med den.

Hans tv-serie, ”Louie”, är något helt annat.

Det är inte en komedi, åtminstone inte alltid. Det är inte ett drama, i alla fall inte på något sammanhängande sätt. Det är inte en Monty Python-liknande samling sketcher, det är inte en dokumentär, det är inte en mockumentär, det bär emot att ens kalla det tv-serie.

Är det konst? Ja, om någon serie någonsin förtjänat k-ordet så är det ”Louie”. Det är en serie som helt definierar sig själv inom ramarna för Louis CKs experimentlusta. Det är en serie som till formatet påminner om Seinfeld, där segment från huvudpersonens standup blandas med dramatiserade delar om samma huvudperson. Men en närmare titt på ”Louie” får den jämförelsen att kännas helt off.


Louie blandar komedi och drama, högt och lågt, verklighet och fantasi, hittar på en brorsa i första säsongen som inte existerar i andra, sätter samma tjej på att spela hans mamma i ett avsnitt som hans flickvän i ett annat, ägnar fem minuter av ett avsnitt åt att sjunga en The Who-låt till bilstereon och gör ett annat avsnitt till en indiefilm om att få med sig en anka till Afghanistan. Han låter tramsiga hånande scener kulminera i en realistisk kärleksförklaring, han låter en allvarlig dialog kulminera i en fars om en tant som fjärtar på förlossningsbordet, han berättar en lång historia om en självmordsbenägen standup-vän, han visar en heroisk fantasi om att torka upp ett säte på tunnelbanan…

Det är ibland absurt, ofta non sequitör, men lika ofta smärtsamt allvarligt. Louie växlar hela tiden mellan de olika lägena, plötsligt, som det passar honom. Ena stunden gör han standup som är så ful i mun att jag piper av skratt och i andra blir serien allvarlig och patetisk och alldeles för nära inpå. Han leker med formatet, varvar svart-vitt, krass dialoginramning och filmiska scener. Han är uppenbart kär i alla filmandets möjligheter, en talang han verkligen utvecklat under andra säsongen.

Sedan seriens födelse 2010 har Louis CK haft en unik deal med tv-bolaget FX: han får en mindre budget än vanligt, men i gengäld NOLL inblandning uppifrån. Teoretiskt sett får han göra vad som helst med sin serie, och praktiskt sett så gör han det. ”Louie” hade kunnat bli outhärdligt, men mannen bakom kameran är så talangfull och inspirerad att det är totalt fascinerande. Första säsongen är rolig och lite offbeat, en komedi i grunden, allting funkar inte lika bra. Någon gång under produktionen av andra säsongen bestämde sig CK för att skippa kravet på humor, och serien öppnar sig på allvar.


En röd tråd i andra säsongen är fördomar. Louie utforskar en lång rad av dem, med utgångspunkt från att han själv kanske har fel. Ett återkommande inslag i hans standup-karriär har varit självförnedrande skämt om hur mycket han runkar. Så när ett avsnitt börjar med en tv-debatt med en kristen ung tjej som försöker göra onani olagligt, förväntar man sig hårda dissar. Sedan börjar Louie och tjejen prata, och följs åt till hennes hotellrum, och man tror att mer dråpligheter väntar…

…men istället gör Louie bara bort sig, lite grann, inte så farligt, tjejen står på sig, och resten av tiden vigs till att hon förklarar hennes syn på saken, en syn som visar sig vara överraskande vettig och sympatisk. Louies egna livsstil, den ateistiska och hedonistiska, är kanske inte heller svaret.

På liknande (fast sällan likadana) sätt utforskar serien rasism, gamla människor, showbiz, dejting, självmord och en rad andra områden från Louies ögon, vänder på perspektiven, blir stark och allvarlig när man förväntar sig trams eller vice versa. Louie är ibland som ett litet barn som har allt att lära av världen, som utforskar den med nyfikenhet snarare än cynicism, som hellre hänger ut sig själv som lite dum och okunnig än hånar andras situationer. Scener börjar ofta med ”vårt” perspektiv, gentemot en bufflig man på flygplanet eller en aggressiv granne, men slutar i resignation inför verklighetens sätt att släta ut alla skillnader mellan oss.


Och eftersom Louie inte bryr sig om kontinuitet är det nystart varje avsnitt. En ny chans att göra bort sig, en ny chans att skämta om snoppar, lära känna nya människor på oväntade sätt, bli vansinnig över sina barn eller rånad av män i Halloween-masker.

Konstbegreppet är så infekterat nu att det bara blir löjligt att använda, ungefär som att kalla folk ”geni” (en sak Louis CK haft en bra sketch om). Men jag vill säga en sak om Louies andra säsong – den är humanistisk. Hela andra säsongen är en lång rad av avsnitt som briljerar i mänsklighet, i fulhet och finhet, i billiga skämt, obesvarade känslor, gudomlig inspiration och allt däremellan. Det spektrumet är oöverträffat på teve just nu.