Det stora Konfucius-priset

Till vänster dagens kanske roligaste och mest bisarra bild.

Som bekant är den kinesiska regeringen inte särskilt glada åt att Nobels fredspris gick till Xiaobo Li i år – en av de mest framträdande kämparna för mänskliga rättigheter i landet. Idag skulle priset delats ut till Li under ceremonin i Oslo, men eftersom han sitter i kinesiskt fängelse och inte kan ta emot det valde Nobelpriskommittén att hedra honom med en tom stol.

Kina har protesterat mot det här priset på ett flertal sätt sedan det utannonserades i oktober. Genom att smutskasta Norge, och nu senast genom att hota typ alla länder som skickar folk till prisutdelningen med att deras relation till Kina kommer skadas. Men den barnsligaste – och samtidigt väldigt, väldigt kinesiska – reaktionen har varit att skapa ett eget fredspris i protest, ”Konfucius fredspris”, vars allra första prisutdelning passande nog var redan igår!

Problemet var bara att pristagaren, Lien Chan, en äldre Taiwanesisk politiker, ”aldrig hade hört talas om priset och inte hade några planer på att komma”. Istället för att då lite smakfullt ställa ut en tom stol valde kommittén att ersätta Lien Chan med en rekryterad och lagom söt sexårig flicka som här stjäl strålkastarljuset och får ta emot en buckla och senare även en check på motsvarande ca 100000 kronor.

Hon verkar inte så pepp.

(Från The Economist: http://www.economist.com)

Dokumentär: How Many People Can Live on Planet Earth?

Av alla scenarier med potential att förstöra vår planet (kärnvapenkrig, kometer, virus, plotten från The Core etc) så finns det inget som skrämmer mig lika mycket som den okontrollerade befolkningsökningen i världen. Att titta på en räknare över jordens befolkning är ren ångest.

How Many People Can Live on Planet Earth? är en dokumentär av David Attenborough som kom 2009. Attenborough själv är en av huvudsponsorerna för föreningen Optimum Population Trust som verkar för begränsningar av befolkningstillväxten. Filmen matar tittaren med skrämmande statistik som att jordens befolkning ökar med 2 personer varje sekund, 200 000 per dygn och 80 miljoner på ett år. Trots att det här inte är nya siffror så reagerar jag ändå med samma fasa som farmorn som tittar på 2 girls 1 cup. Mänsklighetens (och mitt eget) största problem är att det finns så jävla många människor. Det finns inte mat, vatten och mark så att det räcker till alla och ändå fortsätter befolkningen att öka som i en Malthusiansk mardröm. Att jordklotet redan idag inte räcker till vet vi alla redan om.

Det finns olika metoder för att hantera krisen. Man kan förstås hoppas på en ny grön revolution även om det verkar ytterst otroligt att man skulle kunna öka jordbrukets produktivitet. En rimligare metod vore att begränsa antalet födslar. I Kina har man ju lyckats genomföra ettbarnspolitiken, men experterna är tveksamma till att det skulle gå att genomföra i andra länder. Som exempel tas Indiens försök att minska sin befolkningsökning upp i How Many People Can Live on Planet Earth? Tydligen arrangerades det steriliseringsfestivaler i Indien på 1970-talet då män fick lite pengar i utbyte mot att de steriliserade sig. Man införde också sterilisering som straff för i princip alla brott som begicks. Till exempel kunde man bli steriliserad om man åkte tåg utan biljett. Kanske något för Skånetrafiken? De här försöken var inte särskilt populära i längden och de indiska myndigheterna gav upp.

Lika bra som statligt kontrollerad sterilisering ska höjd utbildningsnivå och levnadsstandard fungera. Det är kanske också något trevligare. En förutsättning för att det ska fungera är dock tillgång till preventivmedel och i dokumentären har man p-piller som exempel. Jag kan dock inte undvika att fundera över vad som skulle hända om miljarder kinesiska och indiska kvinnor började använda p-piller. På flera ställen i västvärlden har man sett att fiskar påverkas av de hormon som kissas ut av kvinnor som använder p-piller. Det rubbar hormonbalansen hos djur i havet vilket leder till bland annat sterila hanar och fler tvåkönade individer. Bara en tanke.

How Many People Can Live on Planet Earth? är en av de obehagligaste skräckfilmerna jag har sett sedan A.I. Och just det, slutsatsen. Det var den där om att vi kan bli 15 miljarder på jorden om vi alla lever som indier men bara 2½ miljard om vi lever som britter. Nu ska jag gå ut på stan och få nästa fix misantropi. Hej hej!

How Many People Can Live on Planet Earth? går att se på Svtplay.

PS. Medan man ser dokumentären växer jordens befolkning med 9000. DS.

Dokumentär: Last chance to see: Special-avsnittet

Antalet dokumentärer jag ser står i direkt förhållande till hur ledig/avkopplad jag är. Så fort jag fick några dagar ledigt från skolan började jag att frossa i dokumentärer igen. Framförallt har jag plöjt genom serier som BBC Life och Det vilda Ryssland som är helt fantastiska dokumentärserier men hyfsat ointressanta att blogga om eftersom de är så allmänt uppskattade och hyllade och det vore som att skriva om Sgt. Pepper’s lonely hearts club band. Istället har jag fastnat för BBC 2:s dokumentärserie Last chance to see från 2009.

TV-serien Last chance to see bygger på det 20 år gamla radioprogrammet med samma namn. I förlagan letade zoologen Mark Carwardine och den Douglas Adams efter några av världens mest utrotningshotade djur. I TV-serien är det Stephen Fry som reser runt och undersöker hur det har gått för de arter som radioprogrammet tog upp. Programmet handlar således om de hotade arterna, varför de är hotade och om olika åtgärder som sätts in för att förbättra deras situation.

Specialavsnittet handlar om den nordliga underarten av trubbnoshörning som räknas som utdöd i det vilda och som det bara finns ett litet antal individer av i fångenskap. Man får följa försöken att återetablera några av dessa individer från en tjeckisk djurpark till deras vilda ursprungshabitat i Afrika och man får även se den ganska obehagliga proceduren när djurskötarna sågar av noshörningarnas horn för att minska risken för tjuvjakt. Liksom för många andra hotade djurarter är det kineserna och deras absurda mat- och medicinalvanor som utgör ett av de största hoten för noshörningarna. När kineserna inte vill gnaga på noshörningshorn så äter de gärna malda tigerben eller hajfenor.

Special-avsnittet har ett ganska torrt upplägg Stephen Fry till trots, men det är också en av få dokumentärer som verkligen går in i detalj på naturvårdsprojekt. Det är långt ifrån den visuella porr som BBC Life och Planet Earth bjuder på men det är å andra sidan specialiserat och matnyttigt. Dessutom så slutar episoden så lyckligt som det bara kan sluta när de tidigare apatiska tjeckiska noshörningarna skuttar omkring glatt på savannen. Hur den lilla gruppen noshörningar ska hantera inavel och överleva i längden tas dock inte upp. Utsikterna för att den nordliga underarten av trubbnoshörning ska skutta omkring glatt på savannen om ett par generationer borde rimligtvis inte se allt för ljus ut.

Som kuriosa kan nämnas att ett av avsnitten i serien faktiskt genererat en kändis och en smärre youtube-sensation i kakapo-hanen Sirocco: