Oväder

Jag läser för tillfället den brittiske journalisten Mark Lynas Oväder. Det är en bok som handlar om klimatförändringarna och främst hur de påverkar vädret.

Första kapitlet handlar om England. I England snöar det nu för tiden ytterst sällan och istället drabbas landet regelbundet av kraftiga monsunliknande regn med tillhörande översvämningar som ett resultat av den allt varmare temperaturen. Storbritannien drabbades hårt av översvämningar bland annat år 2000. Förutom att översvämningarna vållar stor skada för individer, infrastruktur och jordbruk så nämner Lynas i korthet hur ökade temperaturer kommer att påverka växt- och djurlivet på de brittiska öarna. Som exempel på arter som ligger risigt till tar han bland annat strandpadda (även kallad stinkpadda) och murgröna.

Strandpaddan är i Sverige upptagen på Rödlistan som en sårbar art (tidigare starkt hotad). Den finns i Sverige på spridda lokaler i Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän, men är vanlig nere på kontinenten, i bland annat i Frankrike och Spanien. Strandpaddans nordligaste utbredning går i södra Sverige och den svenska populationen är en så kallad randpopulation eftersom det här är på gränsen till vad arten klarar av. I det avlånga landet Sverige finns det för de flesta arter en nordlig gräns efter vilken det helt enkelt är för kallt för att överleva. För strandpaddan finns den gränsen norr om Bohuslän och Blekinge.
För murgrönan går den svenska nordgränsen i Västmanland, även om den klarar sig längre norrut längs med den norska kusten där klimatet är mildare.
Min poäng är att Lynas analys av vissa arters reaktioner på temperaturökningarna inte stämmer. Om strandpaddan lever och frodas i Spanien och Portugal så klarar den garanterat en temperaturhöjning med ett par grader i Storbritannien. Den förskjuts snarare norrut i Europa när de sydliga delarna blir allt torrare och varmare. Det samma gäller murgrönan som klarar sig i såväl Spanien som Turkiet och Iran. Däremot har Lynas rätt i att situationen för den skotska tjädern ser värre ut.
Jag tror att Lynas har kollat upp vilka arter som räknas som känsliga i Storbritannien och förutsatt att de kommer att påverkas negativt eftersom de helt sonika är de mest känsliga arterna, men anledningen till att strandpaddan är hotad i Storbritannien är istället habitatförlust och utsläpp.
Klimatförändringarna innebär en enorm utmaning och omställning för många av jordens arter, men det finns faktiskt en del arter (och i synnerhet lokala populationer) som faktiskt kan komma att tjäna på den.

Jag önskar att det här var på riktigt

Jag önskar också att det samma gällde uttalanden som ”jag är inte rasist, men…” och ”jag tror inte på gud som en slags gubbe på en moln, hehe, jag tänker mig snarare gud som en slags kraft”.

Jag tror att jag kan ha hört ”vad hände med den globala uppvärmningen/klimatförändringarna?” minst 50 gånger i fjor. Skandinavien hade 2010 en ovanligt kall vinter men globalt sett blev 2010 tillsammans med 2005 det varmaste året sedan man började mäta temperaturerna 1880. Nu får vi istället heja fram 2011!

Dokumentär: David Attenborough’s Journey

Jag har sett otaliga naturdokumentärer ledda eller producerade av David Attenborough men aldrig tidigare sett en dokumentär om honom. Däremot har jag förvisso hört en radiodokumentär eftersom Vetandets värld i P1 gjorde ett program om honom.

David Attenborough’s Journey handlar dels om David Attenborough som person och dels om den kommande TV-serien First Life som han håller på att spela in. 84 år gammal reser Attenborough fortfarande jorden runt och är minst sagt imponerande energisk.

I dokumentären får man höra om Attenboroughs akademiska uppväxt, stora intresse för fossil, nyskapande TV-produktioner och intresse för ny teknik. Bland annat får man höra om hur han under 60-talet hade mängder av olika djur i sitt hem, till exempel en flock galagoer som tydligen hade för vana att kissa på sina händer och smeta ut kisset över hela lägenheten.

Attenboroughs liv presenteras med fotografier och gamla filmklipp parallellt med att filmarna följer inspelningen av First Life. I First Life återvänder Attenborough till sitt stora intresse för fossil. Det blir mycket trilobitnördande och geologi ackompanjerat av datoranimerade sekvenser som försöker återskapa de ekosystem som existerade på jorden för omkring en halv miljard år sedan. I de sneak peaks som man fick såg det rätt bra ut dessutom. First Life kommer inte bara att anhandla utdöda, fossilerade organismer utan Attenborough kommer också att presentera uråldriga, levande arter. I ett fint klipp sitter han och är fruktansvärt exalterad över en klomask (på engelska har de det lite mer smickrande namnet velvet worm)

David Attenborough’s Journey var lika mycket inför-program som en dokumentär om just David Attenborough, men hyser man samma beundran av mannen som jag så är den definitivt sevärd. Jag kan bara önska mig att få vara vid samma fysiska och mentala vigör när jag är 84.

Och förresten sändes First Life på BBC igår kväll. Lördagkvällen är räddad m.a.o.

Dokumentär: Last chance to see: Special-avsnittet

Antalet dokumentärer jag ser står i direkt förhållande till hur ledig/avkopplad jag är. Så fort jag fick några dagar ledigt från skolan började jag att frossa i dokumentärer igen. Framförallt har jag plöjt genom serier som BBC Life och Det vilda Ryssland som är helt fantastiska dokumentärserier men hyfsat ointressanta att blogga om eftersom de är så allmänt uppskattade och hyllade och det vore som att skriva om Sgt. Pepper’s lonely hearts club band. Istället har jag fastnat för BBC 2:s dokumentärserie Last chance to see från 2009.

TV-serien Last chance to see bygger på det 20 år gamla radioprogrammet med samma namn. I förlagan letade zoologen Mark Carwardine och den Douglas Adams efter några av världens mest utrotningshotade djur. I TV-serien är det Stephen Fry som reser runt och undersöker hur det har gått för de arter som radioprogrammet tog upp. Programmet handlar således om de hotade arterna, varför de är hotade och om olika åtgärder som sätts in för att förbättra deras situation.

Specialavsnittet handlar om den nordliga underarten av trubbnoshörning som räknas som utdöd i det vilda och som det bara finns ett litet antal individer av i fångenskap. Man får följa försöken att återetablera några av dessa individer från en tjeckisk djurpark till deras vilda ursprungshabitat i Afrika och man får även se den ganska obehagliga proceduren när djurskötarna sågar av noshörningarnas horn för att minska risken för tjuvjakt. Liksom för många andra hotade djurarter är det kineserna och deras absurda mat- och medicinalvanor som utgör ett av de största hoten för noshörningarna. När kineserna inte vill gnaga på noshörningshorn så äter de gärna malda tigerben eller hajfenor.

Special-avsnittet har ett ganska torrt upplägg Stephen Fry till trots, men det är också en av få dokumentärer som verkligen går in i detalj på naturvårdsprojekt. Det är långt ifrån den visuella porr som BBC Life och Planet Earth bjuder på men det är å andra sidan specialiserat och matnyttigt. Dessutom så slutar episoden så lyckligt som det bara kan sluta när de tidigare apatiska tjeckiska noshörningarna skuttar omkring glatt på savannen. Hur den lilla gruppen noshörningar ska hantera inavel och överleva i längden tas dock inte upp. Utsikterna för att den nordliga underarten av trubbnoshörning ska skutta omkring glatt på savannen om ett par generationer borde rimligtvis inte se allt för ljus ut.

Som kuriosa kan nämnas att ett av avsnitten i serien faktiskt genererat en kändis och en smärre youtube-sensation i kakapo-hanen Sirocco: