Första konserten 2011 är bokad

Jag insåg först nyligen att Trummor & Orgel är sådär 100 gånger mer intressanta än Sagor & Swing någonsin har varit*. Bröderna Ljunggren som utgör duon har ett helt annat djup i musiken i och med sina rötter i jazzmusiken, samtidigt som de förstås har hämtat flera skopor inspiration från Bo Hansson. Arcadian Flowers, till exempel, är en fantastisk småjazzig proggrockorgelkakofoni.

Eftersom jag just har insett Trummor & Orgels storhet gör det mig extra glad att de kommer och spelar på Babel i Malmö den 22/1. Med sig har de Ebbot. Jag föredrar, som alltid, när Trummor & Orgel kör utan sång men gläds ändå av tanken på att se Ebbot på riktigt.

* Trummor & Orgel har dock inte lika fina omslag som Sagor & Swing.

Strøm

Strøm

Pantha Du Prince

Barbara Morgenstern

Four Tet

Mount Kimbie

Min helg med mänsklighetens bottenskrap

Jag har precis lämnat in alla texter och således överlevt en helg av Sommarrock i Svedala. Det är bland det värsta jag har varit med om. Jag har sett white trash-människor av en kaliber jag inte trodde existerade i Sverige. Jag har sett 60-åringar spy av fylla, slåss och idka petting i buskage. Jag har stått och väntat på en buss som var en och en halv timme försenad och var så fullproppad att jag fick sitta i en tidningslåda. Bussen tog en timme på sig till Malmö mot normala tjugotvå minuter. Självklart blev det slagsmål på bussen (en 60-årig man skulle slå en ung tjej som sa att de inte kunde tränga ihop sig mer och folk klev emellan) och några fick panik av trängseln och värmen och grät och skrek ”släpp av mig, snälla släpp av mig, jag klarar inte det här!”. Jag har sett fler ögonbrynspiercingar och tribaltatueringar under två dygn än vad som måste anses vara hälsosamt under en människas livstid. Jag har sett människor som varit så fula att jag skickat sms om att jag kände mig som en fotomodell/filmstjärna i jämförelse. Jag har sett några av de värsta band (Takida och Europe till exempel) jag kan tänka mig och jag har trängts med incestuösa landsbygdsbor. Jag har sett människor som skulle kunna vara Simpsons-Cletus förebild. Jag har sett tusentals killar som ser ut så här. Jag har fått hålla mig från att slå folk.

Är det dessa människor som är verklighetens folk?

Jag trodde inte att det kunde vara så illa som det faktiskt var. Jag blev brölad på nästan femtio gånger under de två dagarna. Jag tror att dräggen blev provocerade av mitt presspass och mitt anteckningsblock och för att jag har varken piercings, tatueringar eller Ed Hardy-t-shirt. Kanske provocerades de av mitt skägg (önsketänkande). De gick flera gånger fram till mig, brölade mig rakt i ansiktet och försökte slå anteckningsblocket ur händerna på mig. Någon skrek ”ööööööööhhh skriver du dikter eller hööööööööööööööö”. Kanske blev de provocerade över att se någon skrivkunnig.

Och för övrigt anser jag att Svedala bör förgöras.

Parus Major

Den 14/7 uppträder den tyskdanska orkestern Parus Major (latin för talgoxe) i Kungsparken i Malmö. Tydligen kommer bandmedlemmarna att vara utklädda till fåglar och sitta uppe i träden och spela ”fågelsångsinspirerad musik”.

Att musiker inspirerats av fågelsång är knappast något nytt. Olivier Messiaen till exempel skrev musik inspirerad av fåglar för typ jättelängesen. Jag betvivlar dock att han någonsin klädde ut sig till sidensvans och framförde sin musik i ett träd.

Jag kan inte hitta någonting om Parus Major eller deras musik men det verkar onekligen så självmedvetet konstigt att det någonstans är ganska lockande.

I brist på bilder på Parus Major får en youtube-skärmdump av Bamse og Kylling duga.

Gimmickrock

Jag var och såg The Baseballs på Öja krog igår (en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva). Det var inte alls självvalt utan ett jobbuppdrag. Jag hade aldrig hört talas om bandet förut men de har tydligen toppat försäljningslistor i nästan alla nordiska länder och sålt platina i Sverige.

The Baseballs musik bygger på ett mycket enkelt men ack så genialt koncept. Det är verkligen krattat för framgång. Vad tyskarna i The Baseballs gör är helt enkelt att ta en samtida radiohit och spela den som om den vore en rockabilly-låt. Det har de gjort med bland annat Rihannas Umbrella och Katy Perrys Hot n cold. De gör faktiskt bara covers. På köpet appellerar The Baseballs både till fjortonåriga NRJ-lyssnare och äldre nostalgiker = stor kommersiell framgång.

När The Baseballs framförde Jason Mraz I’m yours eller tidigare nämnda låtar var det säkerligen inte alla som hade hört bandets versioner tidigare men de kunde ändå sjunga med. Igenkänningsfaktor är en av de viktigaste faktorerna i en hitlåt och The Baseballs musik bygger på en kombination av radiohits och tidiga Elvis. Det är ett simpelt och folkligt koncept, men det är också fullkomligt lysande sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Varför kom jag inte på det först?

Harmonia & Eno ’76

I mitten av 70-talet sa Brian Eno att tyska Harmonia var ”the world’s most important rock band”. Det är lätt att förstå att han fattade tycke för bandets ambienta version av krautrock. Ibland kallas musiken som band som Harmonia, Amon Düül II, Kluster med flera gjorde för det lätt banala Kosmische Musik.

Som gitarrist i Neu! hade Michael Rother sysslat med en ofta rätt slamrig musik (mycket tack vare trummisen Klaus Dinger) men i Harmonia fick han tillsammans med jazziga pianisten Hans-Joachim Rödelius och mer synthorienterade Dieter Moebius en möjlighet att utforska mer svävande, ambient musik. Samtidigt som Harmonias musik ofta fungerar som ljudlandskap så innehåller den också många detaljer som förhindrar att den helt försvinner iväg och blir till bakgrundsmusik. Bandet gjorde fortfarande hyfsat crowd-pleasing musik.

1976 möttes Harmonia och Brian Eno och spelade in det som senare skulle bli Tracks & Traces som släpptes först 1997. Michael Rother lämnade därefter Harmonia för att spela in bland annat albumet Flammende Herzen (1977) med det grymt fina spåret Feuerland under eget namn medan Moebius och Rödelius fortsatte att arbeta med Brian Eno, vilket resulterade i bland annat väldigt lågmälda Cluster & Eno (1977). Även efter Rothers avhopp fortsatte de inblandade musikerna att göra intressant musik i olika konstellationer, men Tracks & Traces visar samtliga av de inblandade från sina främsta sidor. Harmonia hade redan tidigare släppt skivor men med hjälp av Brian Eno och hans visioner lyftes musiken till en ny nivå.

Produktionen är varm och svepande synthsjok samsas med Michael Rothers klara gitarr och Enos hotfullt dova basslingor. Vamos Companeros för tankarna till noisiga band som Black Dice medan Almost är ett sentimentalt möte mellan Rothers gitarr och Rödelius piano och Les Demoiselles är en guppig electronica-poplåt som påminner om Moebius solomaterial.

Tracks & Traces tillhör mina absoluta favoritskivor från krautrock-eran eftersom det är ett konsekvent album utan utfyllnadsspår och för att samtliga inblandade verkligen kom till sin rätt.

Någon återförening kanske man inte riktigt kan vänta sig av de åldrade medlemmarna (Rödelius är 75) men Rother och Moebius har spelat tillsammans flera gånger under 00-talet. Michael Rother kommer för övrigt till Malmö den 15:e september i år för att spela Neu!- och Harmonia-material tillsammans med folk från bland annat Sonic Youth och Tall Firs. Det vore oerhört dumt att missa chansen att få höra Hallogallo eller Neuschnee live även om det inte blir med originalbesättningen. Jag tror dock inte att det blir några låtar från Tracks & Traces när varken Eno, Moebius eller Rödelius medverkar.

Rullstolsfunk

För ett par månader sedan sa jag till Ella att Staff Benda Bilili toppade min önskelista över band jag ville se live. Det dröjde inte särskilt länge förrän jag upptäckte att jag faktiskt skulle få chansen att se dem också. Jag uttryckta till exempel min glädje här.

Staff Benda Bilili var för bara fem år sedan hemlösa gatumusiker i Kinshasa när de upptäcktes av ett gäng franska dokumentärfilmare och har sedan dess gett ut albumet Très Très Fort. Det är en jävla bra underdog-story och det faktum att gruppens kärna dessutom sitter i rullstol eller går på kryckor till följd av polio gör den knappast sämre, men mer än något annat så gör bandet brutalt fet rumba-funk.

På skiva är Staff Benda Bilili överlag rätt lugna, förutom på fantastiskt James Brown-funkiga i Je t’aime, men har på scen en oerhörd energi och körde de flesta av låtarna i ett högt tempo med grymt driv från rytmsektionen. Att halva bandet sitter i rullstol innebar knappast att det blev en stillasittande spelning. Gubbarna i rullstol sittdansade (min favoritdans) rövarna av sig. Glittriga hattar, freestylande på ett distat ensträngat instrument och basgroove att dö för var andra fina inslag.

Jag är mycket nöjd med spelningen som faktiskt överträffade mina förväntningar. Det var också fint att se så pass många trotsa det väder med 14º, regn och kuling som tydligen är den skånska sommaren 2010. Staff Benda Bilili var verkligen värda det.

Staff Benda Bilili till Malmö

Sommarscen Malmö har de senaste åren imponerat med sina fina afrikanska bokningar. Häromåret spelade Tinariwen, ifjor var det Bassekou Kouyaté & Ngoni Ba och när de häromdagen presenterade sommarens program slog de nog rekord i awesomeness i och med bokningen av kongolesiska Staff Benda Bilili.

Flera av bandmedlemmarna är polioskadade och rullstolsbundna och alla har de vuxit upp på gatan. Det är en väldigt bra underdog-historia men framförallt gör bandet brutalt fet musik.

Videoklipp gör bandet mest rättvisa.

Sexa machina-funken:

Staff Benda Bilili spelar i Pildammsparken 12/6. Det är förresten gratis också. Och obligatorisk närvaro.

Joanna Newsom på Koncerthuset, Köpenhamn

Att åka över sundet bara för att titta på Joanna? Ingenting mot Det Stora Året 2007, då Orpon och jag for hela vägen till Hamburg med förhoppning om att både klättra i Fernsehturm och lyssna på quirky harpist. Det blev dubbel fail den gången. Tevetornet var stängt på grund av asbest och spelningen ställdes in i sista minuten på grund av Joannas halsproblem*.

Den här gången gick det betydligt bättre. Jag har egentligen bara två klagomål på hela utflykten: För det första att jag fick åka själv, och för det andra att spelningen var alldeles för kort. Jag vet inte vad det säger om en konsert som tydligen varade i nästan två timmar. Men det var lite nesligt när en folkmassa på tusen pers. ville klappa in Joanna en andra gång och Koncerthuset resolut tände lamporna och satte på högtalarna. Jag kan inte låta bli att reta mig på konserter som strömlinjeformas på det här sättet. Om det inte räcker med att ett mindre samhälle ställer sig upp och dånar, vad ska då till? Är det alltid bättre att prioritera många städer och tajt schema på bekostnad av spontanitet?

Mest av allt var ju musiken så närvarande att jag inte ville att konserten skulle ta slut. Joanna har samlat ihop en lagom liten och tajt ensemble – två violinister, en trombonist, producenten på elgitarr och hyperaktiv trummis – som fått väldigt detaljerade arr. Senaste trippelskivan är långsam och svävande, men live fick de flesta låtar ett beat, om det så var genom synkoperad handklapp eller spel mellan flöjt och bastrumma. Det lät folky och rent och kompletterande mot harpan. ”Monkey & Bear” och titelspåret från senaste var dynamiska höjdpunkter.

Instrumentbredden gjorde att det alltid fanns något nytt att lyssna efter. Men den senaste trippeln är framför allt en tour de force för Joannas röst, som fått ännu mer bredd, många fler nyanser, infall och blå toner. Hon sjunger i och för sig renare även på ett skolat sätt (i sammanhangen inte alltid positivt), men kan fortfarande tjuta till och åka berg-och-dalbana mellan registren. Kärnan i den här liveupplevelsen var i slutändan rösten och att höra hur hon kastade sig in i de vindlande sångerna med fullt uttryck. Dessutom hur hon lyfte enklare låtar från tidigare album och gav dem ny pondus.

Hon spelade inget från den introverta andra skivan i trippeln, som råkar vara min favorit, och hade det blivit fler extranummer – eller fler låtar, överhuvudtaget – hade jag gärna hört ”Go long” eller ”In california”. Samtidigt som ensembleformatet klädde musiken väldigt bra hade några nummer till med soloharpa varit fint.

Då gav ändå koncerthuset en väldigt intim inramning. Det surrade i sätet när harpan brummade låga toner och Joannas frasering gick nästan att ta på. Både musikaliskt och akustiskt var det långa stunder så påtagligt att jag helt glömde bort var jag var någonstans. Det måste ha varit en allmän företeelse, för trots att jag var omgiven av danskar på sätena omkring hörde jag ingenting av småprat eller prassel. Det är något jag sällan jag upplevt på konsert på senare tid, och bekräftar väl att jag inte var den enda som ville ha mer.

*(fin resa blev det i alla fall)