Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 8. Sons of Anarchy

Jag ondgjorde mig över dramatiska mesigheter i mitt senaste inlägg om Sons of Anarchy, men glömde påpeka att frustrationen också kom av att resten av säsongen var så spännande. ”Sons” har en fantastisk energi när allt klaffar, en mustig och svettig energi som får en att bry sig oväntat mycket om den kriminella lilla MC-klubben i Kalifornien.

Där den tredje säsongen av serien flög till Belfast och lyckades tappa allt konsekvent historieberättande på vägen, är den fjärde på många sätt ett formbesked. Konflikterna håller sig återigen inom klubben och kommer från karaktärerna själva. Tysta, pyrande scener mellan tronarvingen Jax, hans oskyldiga flickvän Tara, hans machiavelliska mamma Gemma, presidenten Clay och den skäggige, destruktive publikfavoriten Opie. Serien är barnsligt förtjust i biljakter, skottlossningar och såsiga montage, men det är de lågmälda uppgörelserna som är de riktiga höjdpunkterna. Och de har blivit allt bättre realiserade. Skådisarna har växt så långt in i sina roller nu att när serien växlar in i ett mörkare dramatiskt territorium känns det i magen.

Även sidofigurer som Tig och Juice har fått så pass mycket tid att man lider med dem. Det är fula, ofta grisiga män i Sons of Anarchy, mördare med minst sagt diskutabel kvinnosyn, och en av seriens styrkor är att aldrig mörka det faktumet och ändå göra dem till sympatiska människor.

Om nu bara plottandet kunde börja leva upp till figurerna. I varje avsnitt målar Sons of Anarchy några centimeter till på sin stora Shakespeare-pannå, men litar sällan på att den håller. Istället slänger man in ännu fler historier i farten. Den här fjärde säsongen har ett hjärtslitande avsnitt som innebär en återvändsgränd för flera av huvudkaraktärerna, men som undermineras av att en karaktär från säsong 1 plötsligt dyker upp helt omotiverat. Istället för att göra plotten tajtare och mer fokuserad förlänger man vissa avsnitt till dubbla längden och ber om ytterligare avsnitt från tv-bolaget för att avsluta säsongen – något som bara gör den ännu mer överlastad.

Men jag har goda förhoppningar på seriens avslutande säsonger ändå. Särskilt eftersom Kurt Sutter, seriens skapare, verkar ha börjat lyssna på kritiken. ”Sons of Anarchy” har en tung Hamlet-struktur i ryggen och några av de bästa karaktärerna på TV. När allt klaffar är serien näst intill oslagbar. Så låt oss hoppas att lite fler saker klaffar nästa år.

Att bevara status quo

Obs! Den här texten innehåller vaga spoilers om Sons of Anarchys fjärde säsong, och grova spoilers för första säsongen av Game of Thrones.

Tv-serier är en underlig kulturform som mer än andra bygger på konstant bekräftelse. Det är i viss mån bekräftelse från kritiker, men det är framför allt bekräftelse från tittarna, som omsätts till tittarsiffror, som i sin tur omsätts till konkret bekräftelse från Tv-nätverkens ledning om vilka serier som ska fortsätta gå och inte.

Det konstanta behovet av toppstyrda heads-up har blivit ett problem helt enkelt på grund av att Tv-serier är väldigt, väldigt bra nu. Vi har inte bloggat så mycket om serier under året, men senare i månaden tänker jag försöka lista mina tio favoriter för 2011. Bland dem finns det kanske fem-sex stycken som slåss om en förstaplats, och bland dessa kanske tre-fyra säsonger som platsar bland de bästa jag någonsin sett. Det är inte bara produktionsvärdena som har höjts i TV-världen de senaste tio åren, kvaliteten på allt ifrån skådespelare till foto och manus har skjutit i höjden. Och de bästa serierna – Mad Men, Breaking Bad, Community – bär dessutom med sig ytterligare en ny aspekt – ambition.

Ambition innebär att ta risker med innehållet, något som går rätt så bra när man skriver en enda bok eller bygger ett enda tv-spel men som innebär en rad konsekvenser när det kommer till fortlöpande serier. Ska en huvudkaraktär dö måste du avskeda dess skådespelare. Ska huvudkaraktärerna flytta till en ny miljö måste du lägga om hela inspelningsstudion från grunden (ett problem för en serie som heter ”Californication” t.ex.). Ska en serie som berättar en historia vara konsekvent måste historien förr eller senare ta slut – och därmed måste serien läggas ner.

Dessa beslut är inbyggda i själva seriernas DNA. Vi kan känna oss trygga i att ingen av huvudkaraktärerna kommer dö under de första avsnitten av en säsong, eftersom det vore falsk marknadsföring för skådespelarna som trots allt är avlönade på heltid. Det var såna konventioner som första säsongen av Game of Thrones kunde kapitalisera på genom att sätta Sean Bean i vad som verkade vara en huvudroll för att sedan kunna avrätta honom brutalt i avsnitt nio.

De flesta serier vågar dock inte ta dessa risker, vilket blir extremt problematiskt om man samtidigt ska berätta en historia. Det överlägset värsta exemplet är Dexter, en show om en seriemördare som har ett vanligt jobb hos polisen på dagen. En serie som bygger på spännande storyarker om en hemlig mördare kan knappast hålla på hur länge som helst, men det är precis vad Dexter har gjort, och för varje ny säsong blir plotten mer ansträngd, samtidigt som själva huvudkaraktären förvrids efter storyns önskemål. Just nu är det tal om att Dexter ska hålla på till säsong åtta, minst. Serien är alldeles för populär för att skrivas klart – det vill säga läggas ner – och kanalen Showtime vill inte förlora sitt största dragplåster. Så Dexter fortsätter mörda på autopilot och manusförfattarna harvar vidare med sin hopplösa uppgift att få serien att bli en intressant såpa.

Dexter är väldigt lätt att avfärda, i alla fall efter de två första säsongerna, men det finns andra serier som är mer frustrerande i sin hantering av de längre historierna. Och nu kommer vi fram till vad som fick mig att vilja skriva det här inlägget – den svekfulla och urusla avslutningen på säsong fyra av Sons of Anarchy.

Kurt Sutter, som driver denna serie om ett kriminellt motorcykelgäng i Kalifornien, har i flera intervjuer sagt att han föreställer sig en ark på sju säsonger för hela berättelsen. Detta är i sig problematiskt eftersom vetskapen går direkt in i tittandet. Om det är fjärde säsongen av sju finns det ju en övre gräns för hur mycket drama man kan förvänta sig. Om plotten ska leva vidare i tre år till kan inte folk skrivas ut till höger och vänster, men en ”transportsäsong” är heller inte särskilt intressant. En annan sak som spelar in är seriens uppenbara Hamlet-struktur, och hur vissa händelser tycks förutbestämda vilket berövar dem en del av dramatisk potential.

Men ingenting kunde vara mer frustrerande än att bygga upp hela säsongen mot oåterkalleliga karaktärsöden och sedan trycka på reset-knappen i finalen genom en fullständigt löjlig twist. Gång efter gång görs det klart under året att Ron Perlmans karaktär är mer eller mindre ond och förtjänar att dö, men på grund av den tillgjorda plottwisten får han leva och stanna till nästa säsong. Enormt mycket tid och energi ägnas under säsongen åt att skildra en av karaktärernas ångestfyllda resa mot att bli råtta, men i finalen släpps han fri utan problem och allt är tillbaka på ruta ett. Och så vidare. Så många alternativa vägar är möjliga för att vända upp och ner på serien, men de valde den med minsta möjliga konsekvenser. Hela finalen är en enda lång rad av ballonger som luften går ur.

Och det är väl okej, serien har kvar alla sina karaktärer nu och kommer fortsätta tuffa på i tre år till. Men jämför med t.ex. slutet av tredje säsongen av Mad Men, där alla karaktärer rycks upp med rötterna, eller senaste säsongen av Breaking Bad, som öppnar för precis vad fan som helst, och det står klart att de serier som man kommer minnas från den här guldåldern är de som vågade stå för sina storyutvecklingar, och inte fegade ur för att de ville såsa runt i ytterligare några år.