Balloonfighters bästa TV-spel 2011

När jag och min ludna kollega skriver om TV-spel på den här blöggen så resulterar det oftast i kritik. Det finns två förklaringar till det. Den ena är den att de flesta spelen är dåliga, den andra är att alla gamers (inklusive recensenter) verkar ha identisk smak och att det därför ibland behövs ett annat perspektiv. Få verkar genomskåda eller bry sig om att majoriteten av alla spel som släpps bara går ut på att skjuta folk för att transportera sig mellan cutscenes. 25 år efter att NES lanserades i Europa så borde man kunna förvänta sig mer än så. Ursäkten att TV-spelsmediet är så ungt har passerat sitt bäst före-datum. Här följer hur som helst fem spel från 2011 som jag tyckte om.

1. Portal 2

Jag tillhörde skaran som var skeptisk till att göra en uppföljare till Portal. Originalspelet var kort och kom från ingenstans men lyckades i all sin enkelhet berätta en historia så oerhört mycket mer intressant än alla spel som slår på stora trumman och där hela universum hotas av onda varelser från en annan dimension und so weiter. Tårtan i Portal är ett starkare minne än vilken räddad/förintad planet som helst. Att göra ett andra spel utifrån samma portal-idé fast med avsevärt större budget skulle lätt kunna ha resulterat i ett själlöst spel, men Portal 2 lyckas.

Portal 2 har årets bästa karaktärer och överlägset roligaste manus. Stephen Merchant och J.K. Simmons är fina som Wheatley respektive Cave Johnson (se citat nedan) och återseendet med GlaDOS är kärt, men i grund och botten bygger Portal 2 vidare på en beroendeframkallande spelmekanik. Introduktionen av färgglatt klet med olika egenskaper ger välbehövlig variation till konceptet. Pluspoäng för det separata co-op-läget.

Alright, I’ve been thinking. When life gives you lemons, don’t make lemonade – make life take the lemons back! Get mad! I don’t want your damn lemons, what am I supposed to do with these? Demand to see life’s manager. Make life rue the day it thought it could give Cave Johnson lemons. Do you know who I am? I’m the man who’s gonna burn your house down! With the lemons. I’m going to to get my engineers to invent a combustible lemon that burns your house down!

2. Shogun 2: Total war

De senaste 4-5 åren har inte varit något vidare för simulatorspelsfantaster, men Shogun 2 och From Dust är förhoppningsvis inledningen på en ny trend. Med Shogun 2: Total war har Creative Assembly återvänt till sina rötter med en utmärkt uppdatering av sitt första spel i Total war-serien. De senaste årens Total war-spel (Empire och Napoleon) lyckades aldrig bli lika underhållande som sina äldre motsvarigheter (Shogun, Rome, Medieval I och II) vilket till stor del beror på att krig blev jävligt mycket tråkigare efter musköternas inträde. Det är inte så kul att se på medan två arméer står still och skjuter på varandra på några hundra meters avstånd. I Shogun 2 har man återigen soldater beväpnade med pilbågar, svärd och spjut och ryttare som grund, men eftersom spelet utspelar sig under Sengoku (”de krigande staternas tid) så har man också ninjor, elit-samurajer och en massa andra spexiga enheter. Allting är dessutom inramat i fin japansk estetik och musik. Inget spel under hela året tog upp så mycket av min tankeverksamhet eller uppmuntrade mig till lika nördiga djupdykningar i såväl militära strategier som japansk historia. Tack vare expansionerna lär jag fortsätta att spela Shogun 2 långt in på 2012.

3. From Dust

Fransmannen Eric Chahis From Dust är exakt den typen av spel som jag har suktat efter sedan jag som liten pajk spelade det ganska fattiga Populous. Eller rättare sagt, det kunde ha varit det. Inramningen och leken med de geologiska elementen är fantastiska och det är underbart att få leka gud igen, även om man snabbt blir en frustrerad och stressad sådan på grund av människornas obotliga idioti. Trots att människorna i spelet hellre springer ner och dör i lava än använder de säkra vägar som man lagt ner mycket möda på att bygga åt dem så är From Dust ett av de spel som jag har återvänt till flest gånger i år. Hade det varit mindre stressande och innehållit mer fri lek med elementen hade det varit ett perfekt spel.

4. L.A. Noire

Jag tror att det finns en risk att L.A. Noire om bara ett par år känns fasligt daterat, men med sina banbrytande ansiktsanimationer och sitt deckarupplägg var det definitivt ett av årets höjdpunkter i spelväg. Visst var spelet extremt linjärt och innehöll alldeles för många fiender för sitt eget bästa, men att samla ledtrådar och framförallt att förhöra misstänkta var väldigt underhållande. Alla spel som försöker att implementera andra spelmoment än bilkörning och skjutande förtjänar en eloge.

5. The Elder Scrolls V: Skyrim

Jag är ambivalent inställd till Skyrim, ett spel som är betydligt lättare att kritisera än att berömma. Bethesda har byggt upp en stor värld som stundtals är väldigt fin att titta på men problemet är att de har fyllt den med en massa idioter till NPC:er och att varenda quest följer exakt samma mall, nämligen den här:

– Dragonborn! Hörrö schyssta snälla, kan du hjälpa mig med en sak?
– Okej.
– Jag har blivit av med min magiska artefakt!
– Var såg du den sist?
– I en grotta med hundratals zombier/vampyrer/banditer/spindlar. Kan du snälla schyssta bussiga hämta den åt mig?

Jag vill bara drämma daedra-yxan i bordet och skrika åt varenda invånare i Skyrim att de ska sluta gå ner i grottor med sina favoritägodelar. För fan. Trots det har jag i dagsläget spelat 56 timmar och det lär förmodligen bli nästan lika många till, utan att jag egentligen kan motivera varför. Att spela Skyrim är lite som att slösurfa, bara något mer givande.

Specialfall: Officiellt så släpptes Ilomilo den 5:e januari i år men det gick att köpa redan i fjor och jag hade således med det på förra årets lista. Därför fick det stryka på foten den här gången, men för er som undrar hade det förmodligen förtjänat en tredjeplats i år och knuffat ut Skyrim.

5 anledningar att inte gilla Skyrim

Ja, det känns kanske lite förutsägbart att dissa The Elder Scrolls V: Skyrim, sandlåde-rollspelet som halva världen sitter och utforskar just nu, men jag måste bara få det ur mig. Inte minst eftersom jag faktiskt älskade Fallout 3 och gillade stora delar av Morrowind. Utan vidare omsvep:

Spelvärlden
Bethesda har blivit bättre på att göra sina landskap inbjudande, men lyckas bara hälften av gångerna att fylla dem med mening. Provinsen Skyrim är fantastiskt snygg och naturnära, har en varierad terräng där små porlande vårbäckar varvas med snötäckta berg – och allt går att utforska. Problemet är inte att miljöerna inte är fina, utan att inramningen är så intetsägande. Skyrims medeltidsporträtt saknar liv och personligt uttryck bortom de mest välanvända (om än välrealiserade) fantasyklichéerna. Borgar och offerpelare är lagom mäktiga och drakar och troll ser ut som man förväntar sig. De små byarna är realistiska men får något likartat över sig efter ett tag. Jämfört med Morrowinds absurda fantasifoster till städer och Fallout 3s dramatiska realisering av ett atombombat Washington känns Skyrim lite mesigt och fantasilöst.

Karaktärerna
…eller snarare bristen på dem. Karaktärer har aldrig varit Bethesdas starka sida, och figurerna i de här spelet kan åtminstone konversera utan att se ut som zombies. Och röstskådespelarna är absolut bättre. Samtidigt har jag spelat i 30+ timmar och jag kan knappt komma ihåg namnet på en enda person jag stött på i spelet. De hoppar så snabbt fram till fasen där de ber en hämta ett magiskt föremål åt dem att deras personligheter bara flyger ut genom öronen. Är det bara jag, eller var det mer gemytlig dialog om oväsentligheter i tidigare spel? Eller har bristen på karakterisering alltid varit en brist? Jag hade varit glad om åtminstone en karaktär på tjugo skulpterades med lite mer omsorg.

Striderna
…som suger. Återigen, det är inte Bethesdas starka sida, men det börjar bli svårt att bortse ifrån hur totalt fantasilösa och odynamiska deras strider faktiskt är. De fungerar, och det är i princip allt. Om man bara fokuserar sin karaktär lite kan man plöja igenom det mesta på hack’n’slashvis även på rätt tidiga nivåer. Annars är det bara att samla mer XP. Det finns myriader av sätt att spela – man kan bygga eget gift, snickra egna vapen, klistra magier på svärd eller smyga sig fram, men Bethesda uppmuntrar inget av det här. Det mesta går att döda bara genom att hushålla med potions och kötta omkring med en valfri billig magi. Efter att ha spelat Dark Souls, ett spel som konstant belönade spelaren för att anstränga sig (och straffade henne när hon inte gjorde det), känns det här sömngångaraktiga stridandet på gränsen till fördummande.

Loota och döda
Det här är inget problem specifikt för Skyrim, men det gör den förra punkten mycket värre än den skulle behöva vara. Bethesdas rollspel har strömlinjeformats så att all interaktion i världen nu utgår från de två konstanterna loota (samla på sig föremål) och döda. I Skyrim har de tagit bort förmågan Speech, som inte alltid fungerade så bra men som var ett av få sätt att interagera med världen utan att behöva samla folks prylar eller slå ihjäl dem. Bara att karaktärer kunde sitta på hemligheter som du inte kunde komma åt direkt gjorde spelen mer spännande. I Fallout: New Vegas lyckades jag till och med prata mig ur en strid med slutbossen, vilket var smått fantastiskt. Med tanke på hur lätt det är att bli rik i det här spelet och hur ensidigt det är att döda saker blir loota-och-döda-cirkeln snabbt väldigt tröttsam.

Dåliga historier
Det här är kanske den mest hjärtslitande punkten. Skyrim har för lite att berätta. Quests är bitvis totalt fantasilösa. Jag har givetvis inte spelat alla, eller ens en bråkdel, så mitt stickprov på trettio timmars spelande kanske är sällsynt dåligt. Men de jag har spelat har varit nedslående tråkiga. Lågvattenmärket var magikeruppdragen som bara gick ut på att röja ut en serie grottor för att hitta en uråldrig spira som man inte fick en rimlig chans att relatera till. Det fanns en story där om en gammal order och om strävan efter makt på bekostnad av andra, men den var extremt formelartad.

På andra håll har jag lekt förrädare, tagit över ett band av krigare och spridit kärlekens ord över världen – allt i väldigt stereotypa fantasyquests. Den bättre hälften av den här bloggen beklagade sig över att nästan alla uppdrag gick ut på att hämta ett föremål åt någon i en fiendegrotta. Jag hade inte haft något emot det om man bara var det minsta engagerad i personens öde eller om det fanns en intressant konflikt någonstans. För mycket av Skyrim är bara en lång att göra-lista.

Hade det behövt vara såhär? Nej. Min jämförelse med Fallout 3 kanske är långsökt – det är trots allt två olika världar och traditioner – men spelsystemen är desamma. Fallout innehöll mycket science fiction, på samma sätt som Skyrim innehåller mycket fantasy, men de mänskliga uttrycken i Fallouts hjärta var långt mer engagerande. Fallout 3 berättade historier från mänsklighetens svarta slutdestination, ett radioaktivt ödeland där kampen för överlevnad drivit folk till den yttersta gränsen. Där visste jag aldrig vad jag skulle råka på – om det var familjer som bildat kannibalistiska communities för att överleva, dekadenta ryssar som gjort om gamla sönderbombade lägenhetshus till bordeller, idealister som letade efter ett sätt att göra vattnet rent igen, gäng som sålde människor som slavar eller militärfaktioner som försökte ena landet. Det var intressant sociologiskt, det var intressant dramatiskt och det kändes spännande och oförutsägbart.

I Skyrim vet jag inte heller vad jag kommer råka på, men jag är nästan helt säker på att det är en anonym figur med z i namnet som vill att jag ska hämta ett magiskt föremål åt dem i en grotta, leverera en ädelsten eller stjäla ett vapen. Spelet blir förutsägbart på nolltid.


Trots många negativa ord är det här ingen ren sågning. Skyrim är bitvis stämningsfullt, har en del fantastiska digitala naturupplevelser och är skönt att slöspela. Men jag är väldigt besviken på att inte världen är mer levande och engagerande, att interaktionen med den inte är mer flexibel och att den inte har mer att berätta. Det är kanske 2011 års största spelbesvikelse.