Gladjazzen

En av de låtar som jag har lyssnat på allra mest hittills i år är den franske pianisten Michel Petruccianis Bimini. Det är svårt att ignorera det faktum att Petrucciani är en mycket liten man, men jag fastnade för låten innan jag visste om det. Petrucciani själv beskrev sin sjukdom som en fördel för sitt musicerande eftersom han under uppväxten inte kunde syssla med sådant som distraherade andra barn. 1999 dog Michel Petrucciani 36 år gammal. Nåväl.

Bimini är glad, bekymmersfri och sprittande jazz som helt enkelt gör mig väldigt glad. Låten tappar delvis fokus under gitarristen Jim Halls lite för långa barréackordsonanerande (men det är ju trots allt han som har komponerat verket), men Wayne Shorters saxofonparti är fantastiskt och framförallt är den sprudlande rekapitulationen och slutet en fröjd.

Första konserten 2011 är bokad

Jag insåg först nyligen att Trummor & Orgel är sådär 100 gånger mer intressanta än Sagor & Swing någonsin har varit*. Bröderna Ljunggren som utgör duon har ett helt annat djup i musiken i och med sina rötter i jazzmusiken, samtidigt som de förstås har hämtat flera skopor inspiration från Bo Hansson. Arcadian Flowers, till exempel, är en fantastisk småjazzig proggrockorgelkakofoni.

Eftersom jag just har insett Trummor & Orgels storhet gör det mig extra glad att de kommer och spelar på Babel i Malmö den 22/1. Med sig har de Ebbot. Jag föredrar, som alltid, när Trummor & Orgel kör utan sång men gläds ändå av tanken på att se Ebbot på riktigt.

* Trummor & Orgel har dock inte lika fina omslag som Sagor & Swing.

Our Park

Det händer inte speciellt ofta längre att jag köper fysiska skivor, men jag kände att Our Parks album If not for you var värd att göra ett undantag för. Our Park är en svensk jazztrio med sättningen piano, bas och trummor. Det är rytmiskt och svängigt snarare än introvert och svårtillgängligt. Albumet är döpt efter den Bob Dylan-tolkning som finns på skivan och Our Park gör även en cover på Don’t think twice, it’s alright och lyckas med konststycket att faktiskt få den att kännas angelägen och rolig. If not for you är bland de bästa svenska skivorna jag har hört i år.

Our Park – Grön Gubbe from Damien Priest on Vimeo.

Mafia 2 och det godtyckliga 50-talet

2K Czechs Mafia 2 har med rätta överlag fått rätt ljummen kritik. Att spelet byggs kring den typ av maffia-berättelser som man redan har sett på film massvis med gånger spelar inte så stor roll för min del. Värre är det med att de enda spelelementen är att köra bil eller gå mellan olika cut-scenes och att det inte finns något som helst story-mässigt utrymme utanför den extremt linjära handlingen trots att spelet utspelar sig i en stor, öppen och väldigt snygg stad. En enda punkt i spelet har varit en positiv konstant i recensionerna: musiken.

”it’s great for a game to use music that is indicative of a time period and is precisely what people listened to”*

Första delen av Mafia 2 utspelar sig, förutom en avstickare till Sicilien 1943, 1946. Huvudpersonen Vito kör runt i bil mellan olika cut-scenes och hamnar sedan i fängelse, där cut-scenesen för övrigt ökar explosionsartat. När Vito kommer ut ur fängelset har det blivit 1951. Där det tidigare var vinter, jazz och vårdad klädsel är det nu sommar, körsbärsträd som blommar, kvinnor som visar hud, snabba bilar, optimism och rock’n’roll. På ett ytligt men effektivt sätt illustrerar Mafia 2 möjligheternas 50-tal när man kör runt i en pastellrosa cabriolet och lyssnar på Chuck Berrys klassiska No particular place to go. Problemet? Chuck Berrys hit släpptes först 1964.

Att soundtracket i Mafia 2 är bra håller jag med om men, till skillnad från vad många hävdar, är det absolut inte tidstypiskt. Deras 50-tal är fiktivt och stiliserat och en viss felmarginal får man räkna med, men att The Everly Brothers All I have to do is dream skulle dröja ytterligare 7 år och tidigare nämnda No particular place to go 13 år är lite i värsta laget. Ett annat exempel är Ritchie Valens som medverkar med ett par låtar. 1951 var han 10 år gammal. 1959 var han förresten död.

1951 har rocken fortfarande inte kommit igång på riktigt och det ska egentligen dröja fram till 1954 innan den börjar nå någon större popularitet tack vare Bill Haley & his Comets Rock around the clock (som också finns med i soundtracket). 1951 var schlagerjazz och namn som Patti Page, Nat King Cole, Johnnie Ray och Mario Lanza skiten bland de vita men dessa artister lyser med sin frånvaro.

En stor del av musiken i Mafia 2 hör hemma i den sista halvan av 1950-talet. Jag har ingenting emot det fiktionaliserade 50-talet och att låtar hamnar några år fel i historien, men vad jag inte förstår är valet av just år 1951 som skådeplats när 2K Czech så uppenbart snarare har försökt att återskapa 1955-1956. Att spelet utspelar sig 1951 har absolut ingen bärande betydelse för spelets berättelse, så varför inte bara förlägga det till 1955? Det skulle vara väldigt enkelt gjort med tanke på att hela mellanakten bara består av ett slumpmässigt antal år i fängelse då jag som spelare måste styra Vito mellan olika cut-scenes.

* fullständigt slumpmässigt utvalt citat efter att ha googlat ”mafia 2 review music” och hamnat här.

Treme

Man kan inte förvänta sig att David Simon ska nå upp i samma klass som han gjorde med The Wire, men jag hade inte förväntat mig att bli så brutalt uttråkad som jag blivit av Treme.

Treme tar sin början i New Orleans tre månader efter Katrina och skildrar en rad människor som försöker bygga upp sina liv igen. Realism är ordet i fetstil och det är väl också seriens främsta problem. En av huvudberättelserna är den om en restaurangägare som väntar på att få sina försäkringspengar. Ni hör realistiskt/tråkigt det låter? Det är det också. Särskilt eftersom detta är det enda jag får veta om karaktären i fråga.

De andra karaktärerna är nästan lika ointressanta. Den röda tråden är att de flesta deppar över att ”det var bättre förr” och att musiken fungerar som en förlösande kraft i deras post-traumatiska liv. Det borde vara intressant egentligen, men när det berättas med hjälp av en otrogen musiker som slarvar bort sin trombon, en jazzsaxofonist som har svårt att identifiera sig med New Orleans och hellre hänger i New York, en Mardi Gras-veteran som ibland klär ut sig till indian och en arg professor som lägger upp videos på youtube så känns det inte särskilt relevant. Tråkigast av allt är skildringen av gatumusikerparet Annie och Sonny. Jag började här att summera deras berättelse men det var så tråkigt att jag suddade ut det. Därtill är Steve Zahns karaktär bland det jobbigaste jag har sett på TV.

Stora delar av serien känns klumpig och inkonsekvent och intressanta ämnen slarvas bort. Visst, jag har bara sett fem av tio avsnitt men jag orkar inte kämpa mig genom fler avsnitt. Det sista såg jag under tre dagar för att jag blev så uttråkad att jag bara orkade med det i små doser. Liksom i The Wire känns det som att det finns alldeles för många karaktärer att hålla reda på (något som gav sig med tiden i The Wire) men i Treme hinner man bara bekanta sig med karaktärernas skittråkiga problem några ynka minuter av varje timmeslångt avsnitt och det är som sagt så tråkigt att jag hellre sätter mig och läser några paragrafer om Försäkringskassan. En devis som jag ofta har använt om olika TV-spel, främst Halo, är den att om jag ska vara klumpigare, långsammare och fulare i spelet än jag är i verkligheten så är det inte värt att spela. Med viss modifikation går det att använda samma devis om Treme.

Kanske är problemet att Katrina redan har inträffat och vad vi följer är den långsamma, oerhört långsamma vägen tillbaka till det normala dagliga livet där de överhängande hoten är just outbetalda försäkringspengar och förlorade tromboner. Kanske är ett annat problem att David Simon kan sitt Baltimore utan och innan och vågade ta sig friheter i The Wire medan han dukar under av respekt och vördnad inför New Orleans i Treme, något som går igen inte minst i alla cameos (Elvis Costello wtf?!). Det är ingen tvekan om att serien är ett gediget hantverk, i synnerhet musikscenerna är väldigt välgjorda, men den engagerar inte. Om TV har en motsvarighet till termen musikermusik så får ni gärna säga till.

Många New Orleans-bor har hyllat serien för dess trovärdiga och träffsäkra skildring av livet efter Katrina. Kanske ska man ha upplevt New Orleans-bornas post-traumatiska stress för att hitta något att engagera sig i för trots musiken* är Treme lika grått och ointressant som radhusdepp i Staffanstorp.

* Spellista med musik från serien som Canal+ har satt ihop.

Dizzy Gillespies kinder

Jag lyssnade på Salt peanuts idag. Utöver att det är en fet låt har jag egentligen ingenting att tillägga men den fick mig att tänka på Dizzy Gillespies kinder igen. Det gör jag ibland.

Vissa människor har helt enkelt hittat sin nisch.