Lokaltidningsproblematiken

Det händer då och då att jag arbetar som musikrecensent. Tiden innan internet utgjorde ett reellt hot mot tryckta medier hade jag fria tyglar och många jobbtillfällen. Nu för tiden hoppar jag mest in och skriver om något lokalt arrangemang på en mindre ort eller om en skiva med anknytning till orten.

En gång i tiden kunde jag sätta betyg precis som jag ville, så länge jag motiverade det. Om jag tyckte att U2 förtjänade en sågning (och det gör de ju) så fick de en sågning. Redaktörerna lade sig aldrig i betygssättningen.

Idag skriver jag oftast om relativt okända musiker och band som antingen bor eller har bott på någon av de orter vars lokaltidningar jag skriver för. Inte sällan känner nöjesjournalisterna musikerna personligen, umgås i samma kretsar etc. För att hålla någon professionell distans till musikerna så hamnar deras skivor hos mig som inte har någon privat koppling till dem.

Trots att recensionerna läggs på entreprenad (dvs hos mig) så kan jag idag ytterst sällan sätta de betyg som jag anser att skivorna förtjänar. Det kanske är jag som är konstig på den här punkten, men för mig har det ingen betydelse överhuvudtaget om musikern vars album jag recenserar råkar komma från ungefär samma trakter som jag. Det ger inte automatiskt ett högre betyg i min bok.

Det är här som det blir problematiskt. Om jag sätter ett ”för lågt” betyg på recensionen så rimmar det illa med den tvåsidorsintervju som tidningen har med musikern och redaktionen struntar helt sonika i att publicera min text, trots att de har förlagt recenserandet till en opartisk skribent. Det är på så vis en konstruerad journalistisk opartiskhet, en halvhjärtad sådan, där en felaktig åsikt inte godkänns.

Ingen publicering = inget arvode. Att recensera en skiva är inte jämförbart med att vara sjuksköterska men jag har trots allt ändå lagt ner minst ett par timmar på att lyssna på en (usel) skiva och ytterliggare några på att försöka reda ut trassliga tankar och formulera dem. Visst är det tråkigt att inte få betalt, men min överlevnad står inte och faller med några uteblivna hundralappar. Däremot sätter girigheten in – den där girigheten som får mig att tänka ”vad fan, vad gör det om jag sätter en fyra istället för en tvåa så att jag får betalt för det här?”.

Jag har delat ut högre betyg till skivor som inte alls förtjänar det (åtminstone en gång) på grund av den här girigheten och det skäms jag för. En fråga är hur många andra frilansare som gör det samma. En annan fråga är om det är jag som är för osentimental. Förtjänar ett band från Eringsboda ett högt betyg för att de är ”bra för att vara från Eringsboda”? Svara gärna för jag vet ärligt talat inte. Om det är så borde tidningarna införa två betygsskalor: en för band som ska jämföras med det globala utbudet och en för band som bara jämförs med andra band från Eringsboda, Tollarp, Munkfors unt so weiter.

Jimmy Jansson – Hagfors Bob Dylan!

Verklighetens värmlänningar

Det var stor underhållning för ett år sedan när Göran Hägglund pratade om ”verklighetens folk” – den hederliga massa mänskor som minsann inte bryr sig om kulturvänsterns ”konstigheter” utan mest sitter hemma vid köksbordet och försöker pussla ihop helger. Hägglund hade dock svårt att peka ut exempel vilket ledde till en mycket förvirrad och fånig TV-debatt.

Säga vad man vill om Hägglund och hans utspel, men det vore lika fånigt att inte erkänna att det hänger en djup ravin mellan städernas kulturelit och t.ex. landsbygdsfolk. De senaste åren har det profiterats hårt på den vanliga, bonniga, människan som föremål för stadsbornas underhållning. ”I en annan del av Köping” har skildrat ett gruppboende för utvecklingsstörda och ”Bonde söker fru” har hängt ut stalldrängars kärlekstörst på bästa sändningstid.

Det kan förstås diskuteras om det ändå inte ligger något genuint i detta, en fascination för det obekanta i samhället eller en allmän medkänsla för andra. Men det jag sett av i alla fall ”Bonde söker fru” talar mer för exploatering och patronisering, med ledande frågor till de medverkande om barnafödning och höns och en inramning som ska visa hur näpna bönderna är med sina små bondkänslor.

Nu är det plötsligt dags att ta det här ett steg längre. Efter bönder och utvecklingsstörda kommer förstås… värmlänningar.

I serien ”Lite sällskap” som började ikväll ska populära duon Filip och Fredrik försöka ge värmlänningar – denna utsatta grupp i samhället – hjälp att hitta kärleken. För det är minsann inte det lättaste, särskilt inte om man kommer från Grums.

”Det här visar mer hur människor ser ut” säger Fredrik Wikingsson inför programmet och verkar stolt över att ha hittat sitt ”verklighetens folk”. Programmet kommer att fokusera på människor från Grums som haft dåliga kärlekserfarenheter – synskada, barnafödsel i tonåren eller bara kassa relationer – och hjälpa dem paras ihop med någon som ser dem. Ja, förutom tittarna då, som ser dem hela tiden.

Okej, jag läser att ”vanligt folk” är en röd tråd i Filip och Fredriks artistskap, och jag inser att detta program kan göras med kärleksfull hand och inte behöva bli superironiskt (skräckexemplet: ”Plötsligt i Vinslöv”). Och jag har träffat ett flertal människor från Grums och visst, de behöver all hjälp de kan få.

Men någonstans räcker det väl ändå nu?

…Nej, det gör det inte, och det är därför jag själv satsar på att vara med i programmet nästa år, när Sunne-versionen kommer.

Min ”Lite sällskap”-audition

Jag heter Fredrik (e uttalas brett ”ä”) och bor på en gård norr om Sunne där jag mest klyver ved, mockar grisar och skvallrar öm bygdsfölket. På grund av en genetisk störning har ja aldrig haft en riktig relation, men jag hoppas dä ska ändras snart!! Här är ja i mitt esse ve köksbordet: