Fåglarna i Assassin’s Creed

Musik är en viktig beståndsdel i både film och TV-spel. Inget kan lika direkt och enkelt sätta en stämning som musik. En del hävdar att filmmusiken är som bäst när den inte märks utan kommunicerar direkt med det undermedvetna. Musik kan sätta scener och miljöer i en kontext och snabbt förmedla var och när handlingen äger rum.

Jag tror att jag kan vara en av få som medvetet noterade hur Assassin’s Creed: Brotherhood använde sig av fågelsång istället för bakgrundsmusik för att förstärka de olika platsernas karaktärer och jag imponerades över hur korrekt systemet fungerade. Inne i Rom hörde man bland annat gråsparv, talgoxe och koltrast. Bland landsbygdens enstaka träd och hus räknade gulsparven till sju och ute på fälten drillade lärkan. Det är långt ifrån alla som har spelat spelet som vet att det är just en gulsparv som sjunger, men för de flesta som någon gång har varit ute på landet borde det vara en bekant sång som förstärker känslan av landsbygd i spelet. Det är en diskret, snygg och enkel metod och det har sällan utförts så korrekt som i Assassin’s Creed: Brotherhood.

Jag lade ner minst två timmar på att försöka lokalisera de sjungande fåglarna i spelets Rom. Jag stirrade länge i pinjeträdens kronor efter talgoxar, letade efter sånglärkans bo på vetefälten och sprang över tak för att hitta någon koltrast. Till min stora besvikelse fann jag aldrig någon källa till fågelsången, men jag kände ett engagemang som vida överträffade många andra spelmoment. Nu väntar jag bara på att Ubisoft ska släppa en fågelskådarexpansion till Assassin’s Creed som DLC.

Lämplig gulsparvsbiotop.

Köksbänksrap

Överviktiga artister är ingen vanlig syn. Ofta behandlas artister som går upp i vikt minst sagt styvmoderligt och hängs ut för att hånas av allmänheten (se: Britney Spears). Hiphopen har alltid varit ett undantag för att den har accepterat stora pojkar och flickor som Notorious B.I.G., Fat Joe, Queen Latifah, Missy Elliott och Big Pun. Trots det är det alldeles för få rappare som har berört mitt favoritämne: mat. Den saken ändrar Action Bronson och hans album Bon appetit…. Bitch!!!!! på.

Både omslaget och albumtiteln skvallrar om Action Bronsons främsta fäbless. Det skulle lätt kunna reduceras till en fånig gimmick eller plojhumor (jag säger som Stefan Wermelin angående kombinationen av humor och musik: Humor är inte så jävla roligt), om det inte vore för att Action Bronson är en genuint begåvad rappare med en röst som för tankarna till Ghostface. Visst är det galenskap att ha 35 spår på ett rap-album och allt är långtifrån bra, men det finns ett par riktigt bra låtar, som Imported goods, The Come up och Shiraz (flöjten!).

Som om det inte vore nog med alla matreferenser på albumet, så innehåller också ett par av Action Bronsons musikvideor mat på olika sätt. Videon till Shiraz till exempel utspelar sig delvis i en italiensk delikatessbutik. Dessutom så har Action Bronson lagt upp en rad cookalongs på youtube. Mycket charmigt!

Jag kan inte påstå att jag saknar den gravallvarliga gangsterrappen när jag lyssnar på Bon appetit…. Bitch!!!! Det är enkel, old school-doftande hiphop med en udda begåvning som droppar rader som ”holy trinity, peppers on your celery”.

Status quo i Forli

Efter att ha ändrat det talade språket i Assassin’s Creed II till italienska (för att slippa den jobbiga amerikanska dubbningen med ”generic european accent”) och vant mig vid den historierevisionistiska storyn som de stulit rakt av från Da Vinci-koden fattade jag verkligen tycke för spelet. Spelets miljöer i renässansens Italien och i synnerhet Venedig och Florens var sjukt välgjorda och både fåniga pussel- och plattformselement blev till slut beroendeframkallande. När spelet var slut kände jag att det var ett förhållande som runnit ut i sanden och jag laddade ned halvexpansionen The Battle of Forli för att dra ut lite på avskedet. Det skulle jag inte ha gjort.

The Battle of Forli utspelar sig i Forli, den fulaste staden i spelet (och kanske även i verklighetens Italien? Jag vet inte.), och man får fäktas tillsammans med bland annat Niccolò Machiavelli (killen som genomborrat soldaten längst till vänster i bilden ovan). The Battle of Forli tillför absolut ingenting nytt till storyn och är beundransvärt meningslöst. Expansionen tar vid där huvudstoryn slutar när bad guys har återtagit artefakten som man redan har jagat i alldeles för många timmar under Assassin’s Creed 2 och man ska, återigen, få tag på den. Man fäktas med en massa fiender, lönnmördar en skurk och som belöning får man tillbaka artefakten och uppnår status quo. Storyn är alltså tillbaks exakt där den slutade förra gången och man hade väldigt tråkigt på vägen dit.

Assassin’s Creed 2

Det finns förstås mer än en anledning till att det kan vara svårt att ta Assassin’s Creed 2 på allvar (ansiktsanimeringarna, den lite trötta storyn, sloppy kontroll unt so weiter) men den främsta anledningen sammanfattas bäst av Family Guy*:

* Ett av få Family Guy-avsnitt jag faktiskt tycker är rätt roligt.