Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 1. Breaking Bad

När popkultur är riktigt, riktigt bra ligger det ofta nära till hands att jämföra den med ”större” uttryck. Tv-spel vill förstås vara konst, ambitiös pop lånar gärna från den klassiska musikvärlden och alla manusförfattare lutar sig tillbaka på antika litterära troper.

Breaking Bad behöver ingen jämförelse med filmkonsten, för den kopplingen är fullständigt självklar. Serien har demonstrerat över fyra säsonger att den är mer än kapabel till lika snygga och stiliserade scener som det mesta studiorna och indiebolagen producerar.

Vad som gör Breaking Bad unikt är istället hur mycket – och hur framgångsrikt – serien lånar från teater. Det är samma intensiva samspel mellan ett fåtal huvudkaraktärer, samma utlevda ögonblick då allt brister. Det är samma affekterade berättarperspektiv – en kameralins som alltid letar efter nya sätt att rama in storyn för maximal dramatisk effekt. Seriens dialog dryper av undertext, och händelserna i karaktärernas huvuden är ofta viktigare än händelserna på ”scenen”.

Breaking Bad har till och med ett avsnitt i tredje säsongen som påminner om ren pjäs – ett avsnitt där ingenting vettigt händer, utom att de två huvudkaraktärerna jagar en husfluga och blir sura på varandra. Och det är ett av de bästa avsnitten.
Framför allt är serien en långsam, obönhörlig karaktärsstudie. Breaking Bad börjar i säsong ett som en dramedy om kemistgeniet och före detta nobelpristagaren Walter White, som efter många bittra år når ett klimax på sin medelålderskris. Han jobbar som kemilärare för ointresserade high-schoolelever och får tvätta deras bilar för att få ekonomin att gå ihop. Han är kuvad och lam och mjäkig, en fullständig loser, och efter tjugo minuter av piloten kommer beskedet att han drabbats av en lungcancer som inte går att operera.

Serien handlar om hur han slår över och börjar koka metamfetamin, bisarrt nog med en före detta student. Först verkar det som att han gör det för att säkra sin familjs välstånd, för att ge dem en ekonomisk framtid när cancern utplånat honom, men över seriens lopp står det klart att det är långt ifrån så enkelt. Walt har flera chanser att dra sig ur drogproduktionen, men han gör det inte. Frågan är om han ens vill? Och under de tre kommande säsongerna blir konsekvenserna av hans handlingar en mörk, sugande virvel som drar med sig allt i hans omgivning.

Jag har pratat om mörker i andra serier på listan, i Justified, i Sons of Anarchy och till och med i Community, men när Breaking Bad sätter ner foten är inget nutida drama i närheten av svärtan. Inget drama är på mils avstånd. Breaking Bad är en serie om en karaktär som förstör sig själv och allt i hans omgivning, men seriens hemlighet är att inte bara visa hans handlingar, storyn, utan alla detaljer däremellan. Den ångestladdade tristessen. Det monotona arbetet. De hatiska utbrotten. De olycksbådande tankarna. Klaustrofobin. Sammanbrotten. Figurerna i periferin, Walts indirekta kunder, som dör av överdoser och slåss som gamar över knarket. Walts nära släkt, som inte skonas från den skugga drogkartellen kastar över dem. Och, förstås, våldet, morden, lögnerna, manipulationerna. Vi får vara med i alla obehagliga skrymslen av Walter Whites långsamma nedstigning i helvetet.

Breaking Bad suger också på sina dramatiska ögonblick länge. Serien bygger hela avsnitt av små plotskärvor, brödsmulor av en story, kameran stannar i flera minuter på Walter som öppnar en vinflaska eller hans svåger som betraktar bergsmineraler. Ofta visar den bara karaktärer som tänker, vilket i den här kontexten och med de här karaktärerna blir oväntat bra TV.
Det metodiska plottandet, det eviga pusslandet, mynnar ut i en serie som aldrig tar genvägar – där allt drama känns förtjänat, oavsett om det byggts upp i flera säsonger eller flera avsnitt. När andra serier kastar in en massa händelser för att vinna framåtrörelse ägnar den här serien två hela avsnitt åt problemet att göra sig av med en död kropp. Ingen besvärlig del av droghandeln försvinner under manusets ständiga lupp.

Ingen teater är bättre än sina skådespelare, och skådisarna i Breaking Bad är in. i. helvete. bra. Den fjärde säsongen har ett flertal scener som en Emmy-jury borde böna om att få se, och ingen bär upp dem bättre än huvudpersonen Bryan Cranston. Hans Walter White, inspirerad av Cranstons egen pappa, med hukande hållning och bittert, falskt minspel, hade på egen hand burit serien även om resten varit dåligt. Den som går ifrån hans ”I am the one who knocks”-monolog oberörd, och inte påverkas av de sista tio minuterna i avsnittet ”Crawl Space”, måste vara mer eller mindre tondöv för mänskliga uttryck. Men både Aaron Paul, som växer till att bli seriens hjärta, och svågern Dean Norris, som växer till människa från clown (och Guancarlo Esposito, och Jonathan Banks, och… ) kommer nära hans nivå.

Breaking Bad är inte perfekt, långt ifrån. Den är ibland så teatral att den glider över i ren pulp, där vissa grejor blir cheesy eller för mycket. Ibland litar den inte på sina karaktärer riktigt utan gör dem ansträngt mer ”badass”, vilket jag inte alls gillar. Rytmen i några avsnitt är off.

Men om Breaking Bad misslyckas ibland kompenserar den alltid med en sällsynt god egenskap – konsekvens. Det här är en serie som aldrig tappar fokus på vad den vill berätta. Storyn har ett slut (som kommer om sexton avsnitt) och en början, och allt däremellan förstärker och fördjupar seriens centrala tematik.

Den enda jämförelsen för ett så fokuserat TV-bygge är egentligen ”The Wire”. Men där The Wire var ett stort ensembleprojekt är Breaking Bad ett litet men explosivt kammardrama. Där The Wire, The Shield och Sopranos är stora dukar med en bredare världsbild kör Breaking Bad in en liten kil i kanten, i gränsen mellan USA och Mexiko, och ägnar sin begränsade tid åt ett begränsat ämne.

Det är en fantastisk reklamfilm mot tunga droger och en mäktigt underhållande spänningsserie, men framför allt är det ett oöverträffat TV-drama om den mörka, egoistiska och självdestruktiva sidorna av människonaturen. Det är en serie som börjar med en protagonist och gör om honom till en antagonist, utan att missa någon detalj i transformationen. Den fjärde säsongen vågade gå längre än någonsin tidigare i sin klaustrofobi och briljans. Den femte, och sista, har väldigt höga förväntningar på sig.

Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 2. Louie

Louis CK är den hetaste potatisen i standup just nu. Som frånskild, lätt överviktig 43-årig man med två små döttrar har han odlat en komisk profil som bygger på likgiltighet och igenkänning. Han går ut på scenen i svart säckig t-shirt och pratar okonstlat om faderskap, själviskhet, sex, döden och att vara 40+ och det blir nästan alltid stor succé. CK har hittat en bekväm, oberörd ton, tonen hos en vanlig amerikan som inte orkar bry sig så mycket längre, och lyckas ofta göra fantastisk komedi med den.

Hans tv-serie, ”Louie”, är något helt annat.

Det är inte en komedi, åtminstone inte alltid. Det är inte ett drama, i alla fall inte på något sammanhängande sätt. Det är inte en Monty Python-liknande samling sketcher, det är inte en dokumentär, det är inte en mockumentär, det bär emot att ens kalla det tv-serie.

Är det konst? Ja, om någon serie någonsin förtjänat k-ordet så är det ”Louie”. Det är en serie som helt definierar sig själv inom ramarna för Louis CKs experimentlusta. Det är en serie som till formatet påminner om Seinfeld, där segment från huvudpersonens standup blandas med dramatiserade delar om samma huvudperson. Men en närmare titt på ”Louie” får den jämförelsen att kännas helt off.

Louie blandar komedi och drama, högt och lågt, verklighet och fantasi, hittar på en brorsa i första säsongen som inte existerar i andra, sätter samma tjej på att spela hans mamma i ett avsnitt som hans flickvän i ett annat, ägnar fem minuter av ett avsnitt åt att sjunga en The Who-låt till bilstereon och gör ett annat avsnitt till en indiefilm om att få med sig en anka till Afghanistan. Han låter tramsiga hånande scener kulminera i en realistisk kärleksförklaring, han låter en allvarlig dialog kulminera i en fars om en tant som fjärtar på förlossningsbordet, han berättar en lång historia om en självmordsbenägen standup-vän, han visar en heroisk fantasi om att torka upp ett säte på tunnelbanan…

Det är ibland absurt, ofta non sequitör, men lika ofta smärtsamt allvarligt. Louie växlar hela tiden mellan de olika lägena, plötsligt, som det passar honom. Ena stunden gör han standup som är så ful i mun att jag piper av skratt och i andra blir serien allvarlig och patetisk och alldeles för nära inpå. Han leker med formatet, varvar svart-vitt, krass dialoginramning och filmiska scener. Han är uppenbart kär i alla filmandets möjligheter, en talang han verkligen utvecklat under andra säsongen.

Sedan seriens födelse 2010 har Louis CK haft en unik deal med tv-bolaget FX: han får en mindre budget än vanligt, men i gengäld NOLL inblandning uppifrån. Teoretiskt sett får han göra vad som helst med sin serie, och praktiskt sett så gör han det. ”Louie” hade kunnat bli outhärdligt, men mannen bakom kameran är så talangfull och inspirerad att det är totalt fascinerande. Första säsongen är rolig och lite offbeat, en komedi i grunden, allting funkar inte lika bra. Någon gång under produktionen av andra säsongen bestämde sig CK för att skippa kravet på humor, och serien öppnar sig på allvar.

En röd tråd i andra säsongen är fördomar. Louie utforskar en lång rad av dem, med utgångspunkt från att han själv kanske har fel. Ett återkommande inslag i hans standup-karriär har varit självförnedrande skämt om hur mycket han runkar. Så när ett avsnitt börjar med en tv-debatt med en kristen ung tjej som försöker göra onani olagligt, förväntar man sig hårda dissar. Sedan börjar Louie och tjejen prata, och följs åt till hennes hotellrum, och man tror att mer dråpligheter väntar…

…men istället gör Louie bara bort sig, lite grann, inte så farligt, tjejen står på sig, och resten av tiden vigs till att hon förklarar hennes syn på saken, en syn som visar sig vara överraskande vettig och sympatisk. Louies egna livsstil, den ateistiska och hedonistiska, är kanske inte heller svaret.

På liknande (fast sällan likadana) sätt utforskar serien rasism, gamla människor, showbiz, dejting, självmord och en rad andra områden från Louies ögon, vänder på perspektiven, blir stark och allvarlig när man förväntar sig trams eller vice versa. Louie är ibland som ett litet barn som har allt att lära av världen, som utforskar den med nyfikenhet snarare än cynicism, som hellre hänger ut sig själv som lite dum och okunnig än hånar andras situationer. Scener börjar ofta med ”vårt” perspektiv, gentemot en bufflig man på flygplanet eller en aggressiv granne, men slutar i resignation inför verklighetens sätt att släta ut alla skillnader mellan oss.

Och eftersom Louie inte bryr sig om kontinuitet är det nystart varje avsnitt. En ny chans att göra bort sig, en ny chans att skämta om snoppar, lära känna nya människor på oväntade sätt, bli vansinnig över sina barn eller rånad av män i Halloween-masker.

Konstbegreppet är så infekterat nu att det bara blir löjligt att använda, ungefär som att kalla folk ”geni” (en sak Louis CK haft en bra sketch om). Men jag vill säga en sak om Louies andra säsong – den är humanistisk. Hela andra säsongen är en lång rad av avsnitt som briljerar i mänsklighet, i fulhet och finhet, i billiga skämt, obesvarade känslor, gudomlig inspiration och allt däremellan. Det spektrumet är oöverträffat på teve just nu.

Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 3. Community

Parks and Recreation, den ena stora komediserien just nu, sprider på många sätt ett klassiskt amerikanskt budskap – allt går bra, bara du anstränger dig. Den andra stora komediserien just nu, Community, har en helt annan approach – det är okej att misslyckas.

Misslyckanden är en del av hela seriens DNA, från första avsnittet och framåt. I piloten börjar de sju udda, till synes inkompatibla, huvudkaraktärerna på community college och bildar den studiecirkel som hela serien kommer handla om. Ursprungligen stod Jeff, den dryge advokaten med nyindragen licens, och Pierce, den f.d. chefen över ett badhandduksimperium, för de framträdande rollerna. Men vid det här laget är alla sju huvudkaraktärer mer eller mindre likvärdiga som huvudpersoner. Medan Jeff och Pierce varit klassiska föredettingar sedan start har följande säsonger vecklat ut alkoholproblem, drogberoende, aspergers, trasiga karriärer och vandalism hos de andra.

Låter det mörkt för att vara komedi? Ja, ibland är det misstänkt mörkt inom sitcom-ramarna. Pierce förvandlas under andra säsongen till en fullfjädrad sociopat som i ett avsnitt öppet hånar ett självmordsbenäget mobboffer och i ett annat avsnitt fejkar sin egen död för att hjärntvätta sina studiekamrater. Förra årets Thanksgiving-avsnitt var plötsligt socialrealistiskt, där alla karaktärer söp sig fulla och betedde sig patetiskt och visset. Det bästa avsnitt som serien någonsin gjort har en ”mörk tidslinje” där historien slutar i total tragedi för alla inblandade.

Men Community är alltid där och påpekar tragedierna, gör narr av dem, gullar med dem, lyfter upp dem som överdrifter och gör om dem till segrar. Det är den mest självmedvetna serie jag sett, med en hel karaktär, popkulturidioten Abed, som påpekar brister i avsnitt, karaktärer och plottande, det vill säga bristerna i själva tv-formatet. Abed är den person som mest lider av utanförskap och oförmåga att knyta an till andra människor vilket gör hans metakommentarer till ett mänskligt uttryck snarare än en gimmick.

Community framställs ofta lite förenklat som 1) väldigt meta 2) väldigt experimentellt. Även när det kommer till punkt 2 är det förstås helt sant. Bara det senaste året har serien bjudit på en klippshow om avsnitt som aldrig existerat, en paintballturnering uppblåst till två ambitiösa parodier på spaghettivästern och Star Wars, ett avsnitt som bygger på alternativa tidslinjer, ett musikalavsnitt där folk smittas av ”Glee-viruset” som i en zombiefilm och ett avsnitt där höjdpunkten är en två minuter lång, allvarlig monolog där Abed berättar om hur han svimmar och bajsar på sig vid en inspelning av ”Cougar Town”. Lägg därtill massor av referenshumor, flörtar med andra inspelningsformat, tre säsonger långa påskägg, animé-sekvenser…

Men alla såna experiment skulle bara bli spel för gallerierna utan ett hjärta i mitten av serien, och Community glömmer aldrig att förankra sin utflippade humor i konflikter eller karaktärsbrister. Och – inte att förglömma – som bäst är serien fantastiskt rolig. Inget får mig att se om avsnitt som Community, eller se om klipp på youtube om och om och om igen.

Det är okej att misslyckas i Communitys värld, och det spiller ibland över på själva serien. Det är bättre, enligt Dan Harmon, att offra ett par blaha-avsnitt för att realisera ett storartat koncept längre fram, än att inte göra det storartade avsnittet. Där Parks and Recreation sällan sviker är Community ojämnt, med extremt höga toppar men också dalar. Början av säsong tre, som sändes under hösten, är särskilt svag, med tre halvdana avsnitt innan serien hittar sin mojo igen.

Att ta risker och våga misslyckas är också en ekonomisk fråga. Community har (vad är det för fel på folk etc.) aldrig vunnit bredare popularitet, och tittarsiffrorna har under hösten varit så låga att NBC nu tagit bort serien från programmet i vår. Den är inte nedlagd, avsnitten ligger under kontrakt för att sändas, men det är oroväckande nog. Seriens rabiata fans (jag räknar mig nog dit) har startat episka kampanjer för att inte Community ska gå samma väg som Arrested Development.

Kanske är det lika gott om serien blir nedlagd nu, på toppen av sin förmåga, snarare än att få en säsong fyra som säkert inte kommer kunna nå upp till det bästa av säsong två och tre. Samtidigt kan jag inte ljuga: så länge serien är vad den är skulle jag ta emot hundra avsnitt till med öppna armar.

Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 4: Justified

Justified är så jävla gött att titta på.

Det är gött bara att titta på Timothy Olyphants huvudkaraktär, delstatssheriffen Raylan Givens, som ständigt sjuder av undertryckt ilska och får anstränga sig varje avsnitt för att inte skjuta ihjäl de kriminella. Det är gött att bara befinna sig i Harlan, den fula, skabbiga lanthålan med sina halvraserade residens, anemiska skogar och smutsiga gruvschakt. Det är gött bara att lyssna på dialogen, den speciella Kentuckydialekten med sin unika diktion där varje replik låter släpig och shavig och samtidigt verkar läsas högt ur en 1800-talsroman.

Justified är en modern västern, den bästa sedan Firefly, och träffar alla rätt i sin genre. Här finns inget stort drama som spänner över flera säsonger, ingen grekisk tragedi i storyarken, inget behov av att experimentera med formatet eller lägga metaskikt ovanpå avsnitten. Det är en historia om att göra upp med sitt fula förflutna, om kriminalitet, provinsialism och försoning. En sådan serie behöver inget annat än en vettig miljökänsla och riktigt bra karaktärer.

Och oj, vad karaktärerna i Justified är starka och sanna! Det här är en show där alla är småkriminella, från huvudkaraktären, som beter sig som en sheriff ur en spaghettivästern, via huvudkaraktärens flickvän och pappa (en av de fulaste fiskarna i hela serien) till huvudkaraktärens barndomsvän Boyd Crowder och hans obehagliga gäng. Walton Goggins var fascinerande att titta på redan i The Shield, men karaktären Boyd är en helt ny nivå för honom. Den tvivlande och skuldbelagda banditen rymmer så många lager att bara de stirrande ögonen är medryckande. Scenerna mellan honom och Timothy Olyphant sprakar av elektricitet. Bara Bryan Cranston stod för större skådespelarinsatser i år.

För efter ett bra debutår växlar Justified upp i säsong två. Under debutsäsongen var det inte riktigt klart om serien ville berätta nya historier varje vecka eller bygga en längre storyark. Vi fick djupa scener med Raylans familj i det ena avsnittet och en fånig konststöldsplot i det andra. Under 2011 bygger serien en längre och mer ambitiös story om Raylan och klanen Bennett, som försöker ta över Harlan med marijuanahandel. Det är fokuserat och spännande och ger utrymme för alla karaktärer att utvecklas.

Justified blir också betydligt mörkare. Anlagen fanns redan i säsong ett – det här är trots allt en serie där protagonistens pappa rest en väntande gravsten åt sonen – men säsong två vågar gå ett steg längre. Som en riktigt bra västern drar den sig inte för att ha ihjäl viktiga personer och spela med tittarens sympatier. Den väldigt verkliga känslan av fara och ondska är alltid karaktärsbaserad.
Till skillnad från med Homeland är jag dock inte ett dugg orolig över Justifieds nästa säsong (som dessutom har premiär snart!). Får jag bara ett dussin avsnitt till med samma hårdkokta dialog, samma äkthet och samma fantastiska skådisar är allt gött i min bok.

Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 5. Parks and Recreation

Ingenting har för mig sammanfattat skillnaden mellan amerikansk och engelsk mentalitet så bra som två monologer i de respektive ”The Office”-serierna. Den brittiska originalversionen av ”The Office” var en tragikomisk historia, en smärtsam (och smärtsamt rolig) skildring av arbetslivets ekorrhjul och en rå diss av meningslöst karriärklättrande. I slutet av andra säsongen säger protagonisten Tim:

The people you work with are people you were just thrown together with. I mean, you don’t know them, it wasn’t your choice. And yet you spend more time with them than you do your friends or your family. But probably all you have in common is the fact that you walk around on the same bit of carpet for eight hours a day.

I avsnittet ”Goodbye, Michael”, som sändes tidigare i år, tog chefen i amerikanska ”The Office” farväl med följande lilla tal:

The people that you work with are, when you get down to it, your very best friends.

Parks and Recreation, som började som en ren The Office-spinoff, har en liknande inställning. Men där The Office trots allt byggde vidare på originalets obekväma, tragikomiska situationer, finns det i Parks and Rec inget som heter ”obekvämt”. Tragik får inte vara med ens som del av ett ord. Det finns inga sociopatiska chefer, inga olyckliga människor som fastnat i onda spiraler, inget system som gör anställda frustrerade och själsligt utarmade. Parks and Recreation handlar om en avdelning av den offentliga sektorn, men bygger hela sin identitet på ren, okonstlad, sprudlande glädje.

Hur den kan lyckas har jag ingen aning om. Serien har vid det här laget kört över både min ursprungliga skepsis, min leda vid mockumentary-formatet och min stilla undran över hur en så här positiv och varm serie ska kunna hålla i längden. Den har lyckats göra komedi av en huvudkaraktär som inte bara är bra på sitt jobb, utan en bra människa, punkt slut. Den har byggt upp en ensemble utan svaga punkter, där alla bidrar med starka personligheter och unik charm. Till och med vinjetten har designats om så att alla karaktärer porträtteras glada och skrattande.

Leslie Knope, projektledare för parkavdelningen i fiktiva Pawnee, förkroppsligar vad hela serien står för – outtröttlig entusiasm, och en förmåga att ta vilken situation som helst och göra den till något positivt. Serien är från början en story om hur hon försöker få ett parkprojekt i hamn, men man knyter snabbt ihop den plotten. Istället vecklar Parks and Rec ut sig till en bredare situationskomedi med kommunpolitikens underliga figurer i fokus. Då framträder Ron Swanson, en underbar karikatyr av den gammaldags amerikanska mannen, som gillar att hugga ved och skjuta vilt. Fram träder April Ludgate, språkrör för den lata, bortskämda generationen, som pratar i ständig deadpan och bara bryr sig om att inte bry sig.

Men serien gör också smarta val på vägen. Karaktären Andy är i första säsongen mest en osympatisk pojkvän som för plotten framåt. Men under andra säsongen får han en större roll istället för att skrivas ut, och blir så småningom seriens dumsnälla hjärta. Man tackar av tråkmånsen Paul Schneider utan större ånger i slutet av andra och tar in fantastiska Rob Lowe och Adam Scott, som redan från start känns naturligt integrerade. När tredje säsongen sätter igång i början av 2011 är serien trimmad till perfektion. Jämnare kvalitet på en sitcomsäsong vet jag överhuvudtaget inte om jag har sett.

Sedan kommer förstås risken att allt det positiva blir något lite bekvämt. Det är imponerande hur lång tid serien lyckats skjuta upp det tillfället, men möjligen hände det någon gång under höstens fjärde säsong. Kanske har Parks and Rec blivit lite för såsigt och romantiskt i höst, även fast det handlar om gradskillnader. Fortfarande är lägstanivån så hög att det är svårt att märka när serien har ett svagt avsnitt. Och dess sätt att hela tiden gå framåt och placera sina karaktärer i nya situationer är värt så mycket beröm.

Ingenting har för mig sammanfattat Parks and Recreation så bra som en scen där Leslie ska hålla ett viktigt tal till några kommunpolitiker. Avsnittet har byggt upp händelsen som ett dråpligt klimax. Hon har blivit distraherad av annat, hon har inte sovit på hela natten och hon kan knappt hålla ögonen öppna när hon blir uppkallad till talarstolen. Många liknande, genanta misslyckanden i The Office färgar förväntningarna.

Och så sätter hon talet helt övertygande och felfritt. Det är så befriande och genuint. Man blir så glad.

Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 6. Homeland

Först måste jag ventilera min oro. Av alla Tv-kanaler som låter sina serier dö en lång, utdragen narrativ död för att mjölka tittarsiffrorna, är Showtime den värsta. Uppenbara exempel är ”Dexter” och ”Weeds” – serier som började bra men som passerade sin naturliga avrundning för länge sedan. Båda har nu kontrakt till smått bisarra åttonde säsonger. Även Californication, som egentligen bara hade plot för max två år, går in på sitt femte år nu.

Varför ältar jag det här? För att jag inte vill att Homeland, som också sänds på Showtime, ska gå samma väg. Serien har just avslutat en strålande första säsong, men det är en säsong som väcker många frågor om var plotten ska ta vägen framöver, och hur serien ska undvika att börja gå på repeat. Så mycket i Homeland är så finkänsligt, spännande och angeläget att ingen hade blivit besviken om serien tagit slut efter tolv avsnitt. Men nu kommer tolv till, och jag är kluven inför detta.

Homeland är i grunden en konspirationsthriller som bygger sin spänning på mångtydighet och oförutsägbara huvudkaraktärer. I centrum står CIA-agenten Carrie Mathison, som blivit övertygad om att den nyss hemkomne krigsfången Nicholas Brody är terrorist för Al-Qaida och utgör ett hot mot det amerikanska folket. Men samtidigt som Brody beter sig märkligt och svårtolkat är Carries hetsiga misstankar också tveksamma, särskilt som hon lider av manodepressiv sjukdom och är beroende av sin olagliga medicin för att behålla förnuftet. Både Claire Danes och Adrian Lewis spelar ut hela sitt register för att skapa osäkerhet hos tittaren och blanda sympatier med antipatier.
Men medan den vanliga konspirationsserien skulle trissat upp historien och byggt den kring ständiga vändningar och chockar ligger Homelands storhet i att det främst vågar vara ett lågmält karaktärsdrama. Större delen av tiden tillbringar vi med familjen Brody och deras svårigheter att återuppta familjelivet efter åtta års splittring, eller med Carrie i hennes uppgivna samtal med mentorn Saul (en alltid lika fantastisk Mandy Patinkin). Det hade varit så lätt att göra ett ”24” av den här serien, men Homeland hittar nästan omedelbart en egen, lugn rytm som låter oss komma nära de här människorna och förstå deras motivationer.

Ett av de bästa avsnitten som serien gjorde, eller som någon serie haft i år, består nästan enbart av dialog mellan de två huvudkaraktärerna i en stuga i skogen. Det här är en serie som väljer att visa oss Carries osäkerhet och underliggande mörker istället för att låta henne springa runt med ett skjutvapen och jaga terrorister. Det är en serie som väljer att låta en sexscen uttrycka avstånd mellan två karaktärer snarare än att låta den bli slentrianmässigt romantisk eller HBO-porrig.

Ett fåtal gånger snubblar Homeland med den stora storyarken, och finalen är ett kapitel för sig som lär splittra publiken inför säsong två. Samtidigt säger det en del om en debutserie att den värsta kritiken man kan hitta på är en oro inför nästa säsong. På de allra flesta sätt är Homeland en triumf för kvalitets-Tv, den där sorten som prioriterar trovärdighet, närvaro och mänskliga brister och uttryck framför mekaniska plottar och twistar.

Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 7. Game of Thrones

Vissa tv-serier blir intressanta på grund av sitt ämnesval. Andra vinner över en med stark atmosfär och i ytterligare andra är det bara skönt att hänga med mustiga, genomarbetade karaktärer.

Game of Thrones har inget av det där. Game of Thrones är ett spektakel. Det är populär fantasyprosa översatt till en serie så påkostad att man på making of-dvd:n troligen kommer få se dvärgarna som bär omkring på producenternas pengasäckar. Redan en scen i början av första avsnittet, som innehåller ett dött rådjur, fem vargungar, fem minitiuöst uppklädda skådespelare och en jätteborg, förbluffar med sin detaljnivå och filmiska presentation. Det är ögongodis av den mest perversa sorten – för dem som inte accepterar sina filmer i mindre än blu-rayupplösning, och för dem som tröttnat på att fantasy aldrig görs med tillräcklig värdighet.

Men efter Sagan om Ringen-filmerna, Harry Potter och det breda genomslaget hos World of Warcraft är fantasy knappast bara för nördar längre. Och det finns en anledning till att vi fått vänta så länge på en ”mogen” fantasyserie: Fantasy är inte alltid så moget. Under året som gick blev ”sexposition” (sex + exposition) ett av de mest utskrattade uttrycken i tv-världen. Termen föddes ur Game of Thrones’ vanligaste metod att berätta för tittaren om sin värld: karaktärer som knullar och håller föreläsning samtidigt.
På andra håll blir det ”sluga” plottandet väl uppenbart och effektsökerier lyser igenom. Men det finns också en intressant tematik i serien, där karaktärerna går upp i sina egna planer och får betala dyrt för sin själviskhet. I landet Westeros kämpar klanerna Stark och Lannister ett löjligt inbördeskrig medan en enorm krigarklan gör sig redo att anfalla österifrån. Vyserys Targaryen utnyttjar sin syster för att hans namn ska hamna i god hos krigarklanen, men finner snart att de skiter fullständigt i hela hans släkt. Eddard Stark ger inte upp sin idealism ens när kungen bränner lagbindande dokument rakt framför hans ansikte. Och över dem alla hänger hotet om den kommande vintern, som kommer att kunna bli decennier lång.

Som bäst är Game of Thrones ett storslaget fantasydrama som håller många bollar i luften samtidigt och överraskar vid varje vägskäl. Som sämst är det en onödigt porrig och lite dum popcornserie, men detta är inte heller så fel. Efter att True Blood gått in i en grå medelålder är Game of Thrones det bästa spektaklet vi har.

Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 8. Sons of Anarchy

Jag ondgjorde mig över dramatiska mesigheter i mitt senaste inlägg om Sons of Anarchy, men glömde påpeka att frustrationen också kom av att resten av säsongen var så spännande. ”Sons” har en fantastisk energi när allt klaffar, en mustig och svettig energi som får en att bry sig oväntat mycket om den kriminella lilla MC-klubben i Kalifornien.

Där den tredje säsongen av serien flög till Belfast och lyckades tappa allt konsekvent historieberättande på vägen, är den fjärde på många sätt ett formbesked. Konflikterna håller sig återigen inom klubben och kommer från karaktärerna själva. Tysta, pyrande scener mellan tronarvingen Jax, hans oskyldiga flickvän Tara, hans machiavelliska mamma Gemma, presidenten Clay och den skäggige, destruktive publikfavoriten Opie. Serien är barnsligt förtjust i biljakter, skottlossningar och såsiga montage, men det är de lågmälda uppgörelserna som är de riktiga höjdpunkterna. Och de har blivit allt bättre realiserade. Skådisarna har växt så långt in i sina roller nu att när serien växlar in i ett mörkare dramatiskt territorium känns det i magen.

Även sidofigurer som Tig och Juice har fått så pass mycket tid att man lider med dem. Det är fula, ofta grisiga män i Sons of Anarchy, mördare med minst sagt diskutabel kvinnosyn, och en av seriens styrkor är att aldrig mörka det faktumet och ändå göra dem till sympatiska människor.

Om nu bara plottandet kunde börja leva upp till figurerna. I varje avsnitt målar Sons of Anarchy några centimeter till på sin stora Shakespeare-pannå, men litar sällan på att den håller. Istället slänger man in ännu fler historier i farten. Den här fjärde säsongen har ett hjärtslitande avsnitt som innebär en återvändsgränd för flera av huvudkaraktärerna, men som undermineras av att en karaktär från säsong 1 plötsligt dyker upp helt omotiverat. Istället för att göra plotten tajtare och mer fokuserad förlänger man vissa avsnitt till dubbla längden och ber om ytterligare avsnitt från tv-bolaget för att avsluta säsongen – något som bara gör den ännu mer överlastad.

Men jag har goda förhoppningar på seriens avslutande säsonger ändå. Särskilt eftersom Kurt Sutter, seriens skapare, verkar ha börjat lyssna på kritiken. ”Sons of Anarchy” har en tung Hamlet-struktur i ryggen och några av de bästa karaktärerna på TV. När allt klaffar är serien näst intill oslagbar. Så låt oss hoppas att lite fler saker klaffar nästa år.

Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 9. Misfits

Tonåringar som får superkrafter är kanske den mest utnötta klichén sedan popkulturens födelse. Att en serie som ”Misfits” lyckas göra något nytt, uppkäftigt och underhållande med det här konceptet är bara ännu ett exempel på hur bra tv-serierna blivit under 2000-talet.

Serien har inga heroiska övertoner, inga coola specialeffekter och ingen ödesmättad dialog. Det är historien om några småkriminella brittiska slynglar som gör samhällstjänst i ett par månader och får superkrafter som mest verkar vara i vägen. Krafterna bygger dessutom vidare på deras osäkerheter – Kelly, som alltid oroar sig för vad folk tycker om henne, börjar kunna läsa tankar; Simon, som blivit en ofrivillig enstöring, får kraft att göra sig osynlig.

I mitten av allt står Nathan, den enda karaktär som inte fått någon superkraft, och den störigaste karaktär jag någonsin sett på teve. Nathan är Misfits hjärta – fullständigt odräglig, vulgär, skiter i allt och alla och tar inte åt sig något som sägs till honom. Han är galjonsfigur för alla brittiska low-lifes som bara super och drogar konstant och vägrar ta ansvar, och han är väldigt, väldigt underhållande.
Det är just i den punkiga attityden som Misfits lyckas så bra. Det här är realistiska, skitiga ungdomsporträtt, karaktärer med förvirrad hjärna men stort hjärta. Plottarna är ofta skruvade versioner av vanliga superhjältehistorier, men med pubertal charm. Ta bara några av seriens antagonister – ett mjölkbud som får förmågan att manipulera laktoshaltiga drycker (”That’s got to be the shittiest power evah”) eller en kristen tjej som får förmågan att hjärntvätta folk till att ge upp sprit, sex och droger. Men även de gånger som historierna är lite lama är det skönt att bara hänga med karaktärerna.

Att Misfits är med på listan är egentligen fusk. Det var den tredje säsongen av serien som sändes på brittisk teve i höst och där börjar serien tappa kvalitet. De två första, smått fantastiska säsongerna är från tidigare år. Men eftersom jag såg dem i somras, eftersom amerikanska The A.V. Club tyckte att den andra säsongen var en av årets bästa (senare import) och framför allt eftersom jag vill uppmärksamma serien, gör jag en kompromiss och låter den hamna på bästalistan!

Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 10. South Park

South Park har inte åldrats med värdighet. Serien avslutade nyss sin femtonde säsong och det är svårt att hitta någon som bryr sig längre. Till skillnad från den andra stora animerade långköraren The Simpsons (inne på sin tjugotredje säsong) har South Park alltid byggt till stor del på att chocka och äckla. Medan Simpsons kan harva vidare med nygamla, ljummet satiriska historier om sin gamla kärnfamilj blir South Park äldre och äldre för varje smaklöst bajsskämt. De senaste säsongerna har serien befunnit sig i ett kvalitetsmässigt fritt fall, där idéerna sinat helt.

Så det kom väl inte som någon överraskning att ”You’re getting old” – årets halvsäsongsfinal – tolkades som en metakommentar på seriens nuvarande tillstånd. I avsnittet fyller Stan tio år och börjar se livet i ett nytt, fulare ljus. Musiken han gillar börjar låta som skit, klasskamraterna börjar framstå som skithögar och allt han brukade finna glädje i ”has turned to shit”. Det här är förstås South Park, så skitmetaforen är bokstavlig, med otaliga människor som ser ut som bajskorvar och skit som sprutar ur folks munnar. Men samtidigt vågar avsnittet vara mörkt på riktigt. Stans föräldrar börjar inse att deras äktenskap har gått i stå, med ”ny befängd skit varje vecka – och varje vecka börjar det på nytt som om inget hade hänt”. De andra barnen börjar undvika Stan för hans negativa, cyniska attityd. Och avsnittet slutar med att Stan flyttar från South Park och hans föräldrar separerar.

Jag skrev nyss om hur tv-serier oftast gör allt för att bevara status quo, och det värsta exemplet är förstås sitcoms, vars hela förutsättning är att karaktärerna kan starta på nytt varje avsnitt. Efter femton års tryckande på resetknappen går South Park, av alla serier, här vidare och gör något nytt, och det träffar som en knytnäve i magen. Utan att tumma på sin tramsiga identitet lyckas serien säga något allvarligt om att växa upp och att växa ifrån. ”You’re getting old” är ett av de finaste avsnitten jag såg i år, alla kategorier.

Tyvärr fick det inte fortsätta så. Trey Parker och Matt Stone förnekade bestämt att de var trötta på serien, och under hösten flyttade Stans föräldrar ihop igen och det blev mer eller mindre business as usual. Lite verkar det som att skaparna fick en kreativ nytändning, för ett par av höstens avsnitt (”Broadway Bro Down” och avsnittet där Butters flyr till Mexiko) har varit mer energiska än tidigare. Men mest är ”You’re getting old” en one trick pony, ett enskilt avsnitt som uttrycker så mycket vemod och frustration på ett så autentiskt och roligt sätt att det katapulterar hela serien upp till en topp tio-lista.