Miljövänliga Malmö

Malmö hamnar ofta på topp tio över världens mest miljövänliga städer. All heder till Malmö för att de försöker göra något, men det säger egentligen mer om bristen på konkurrens i världen än något annat. Det är skrämmande att en stad kan hamna så högt i rankingen bara på grund av ekostaden Augustenborg, några gröna tak på toaletter och återvinningshus och några miljövänliga nybyggen i Västra hamnen. Det är förstås bättre än ingenting men samtidigt bygger man ut all odlingsbar jord, ger golfklubbar tillstånd att hugga ned 6 hektar av den Natura 2000-skyddade bokskogen för att bygga en ny driving range (tekniska nämnden stoppade dock planerna) och bygger nya stadsdelar som är fullständigt asfalterade och där de få inslagen av växtlighet är kortklippta gräsmattor och enstaka träd i krukor. Även de få naturområden som finns kvar, som Klagshamns udde, ska bebyggas och i Risebergabäcken rinner orenat avloppsvatten ut. En annan detalj som är rätt lustig i sammanhanget är att luftkvalitén i Malmö är sämst i landet och leder till att Malmöbornas livslängd förkortas. I Miljöförvaltningens redovisning lyfter man fram följande:

Bilarna är emellertid inte det enda miljöproblemet som Malmöborna måste hantera. I Malmös miljöredovisning kan man också läsa att partiklar från utsläpp och tunnare ozonskikt förkortar malmöbornas liv. Mark och grundvatten är på flera håll förorenat och svårnedbrytbara miljögifter kommer enligt redovisningen att vara ett problem för malmöborna i generationer. Som om inte detta vora nog visar redovisningen att ändrad markanvändning och klimatförändringar skapar stora förluster i biologisk mångfald samtidigt som Malmös jordbruksmark, landets bästa, försvinner i snabb takt.

Trots detta hamnar Malmö alltså återkommande på tredje och fjärde plats på listor över världens mest miljövänliga städer. Visst fattas bra beslut i Malmö men bristen på konkurrens är oroväckande. Det är helt enkelt alldeles för lätt att som stad gå i bräschen för hållbar utveckling. Det mest frustrerande är att det vore så enkelt att göra små insatser som skulle få mycket positiva effekter för miljön och den biologiska mångfalden, som att plantera lite ängsväxter i de sterila gräsmattorna som är insprängda mellan de arkitektmässigt perfekta stenplattorna. Malmö är knappast särskilt miljövänligt, det är bara det att resten av världen är ännu sämre.

Leve demokratin!

Nyligen gjorde jag något oerhört gubbigt – jag skrev till miljönämnden i Malmö. Anledningen var den att jag ”varje dag” parkerar min cykel på en av pråmarna vid Malmö central som ni kan se på bilden ovan. Varje dag lämnar scientologer, jehovas, outlet-butiker och så vidare vars ett flygblad på ens pakethållare och eftersom folk är folk så slänger de flesta bara flygbladen i kanalen. Det blir väldigt mycket skräp varje dag med tanke på antalet cyklar. Till detta kommer Malaco och olika fackförbund som ett par gånger i veckan trär på sadelskydd i plast på sadeln. Jag skrev helt enkelt och frågade om kommunen inte kunde sätta upp papperskorgar där. De senaste veckorna har jag mail-ledes uppdaterats om vilka utskott som har diskuterat min fråga och idag skrev de med sedvanlig byråkratisk ton:

Ärendet är färdigbehandlat och avslutat.

Kan inte Malmö stad ordna soptunnor? Åtgärdat av Kommunteknik; kommer p-korgar

Med vänlig hälsning

Malmö stad
Gatukontoret

Win!

Moral kontra natur

Några grekiska djurrättsaktivister släppte nyligen ut 50 000 minkar från en minkfarm. Jag skulle aldrig bära päls och är själv kritisk till hela idén med pälsfarmar, men minken är en nordamerikansk art som inte hör hemma i Europa. Det är förstås inte djurrättsaktivisternas fel att minkarna hamnat här från början men det underlättar knappast att de släpper ut främmande arter i naturen.

Invasiva arter är djurarter som förts till nya platser och där hittar en outnyttjad ekologisk nisch vilket har förödande konsekvenser för djurlivet i området. I Sveriges fall innebär förvildandet av minkar under 60- och 70-talet att mängder av av markhäckande fåglar decimerats rejält i antal. Berörda fåglar har inga nedärvda försvarsmekanismer mot minkarna och deras ägg och ungar blir lätta byten. På många ställen längs kusterna har minkar fullständigt raderat ut kolonier av alkor (tordmule, sillgrissla, tobisgrissla). Att bli av med minken i Sverige är antagligen helt omöjligt och den kommer att fortsätta att orsaka stora problem för inhemska djurarter. Att släppa ut pälsfarmsminkarna är alltså kanske inte den absolut smartaste idén.

Så kan det gå när man blandar in moral.

Tordmule on the rocks

Augusti månads viktigaste nyhet

Den Svanen-märkta döden

Idag har jag tänkt på döden. Jag finner det nämligen ganska lustigt att människor som dör i Sverige har en negativ inverkan på miljön på grund av att kvicksilver frigörs ur amalganlplomber vid kremeringen. Så mycket som 17% av landets kvicksilverutsläpp i luften kan komma från krematorierna. Därtill finns det en hel del miljögifter i balsameringsvätskor och det går åt en massa eldningsolja för att sätta fyr. Samtidigt så är det tydligen ingen som vill arbeta med att dra ut tänder ur lik. Om de inte är av guld.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen – när jag dör vill jag kastas ut från ett fönster på fjärde våningen på Bellevuegården och bli mat till råkorna. Mina rotfyllningar är förresten gjorda med guttaperka. Det kan man göra bland annat galoscher och golfbollar av.

Nilgås

I förra veckan kryssade jag fågel numero 180. Det blev en nilgås – en oerhört ful och på alla sätt anskrämlig fågel som dessutom räknas som en invasiv art. Den hör egentligen hemma i Egypten (egyptierna ansåg den av någon outgrundlig anledning vara helig) men har förts till holländska och engelska parker och sedan rymt, överlevt, spritt sig och konkurrerar nu ut inhemska arter och förfular världen. I Danmark har man beslutat om att skjuta ihjäl varenda nilgås man påträffar. Så vitt jag har förstått kan man i Sverige inte riktigt bestämma sig för om det är synd om nilgåsen för att det inte är dess fel att den har hamnat här eller om den stör ekosystemet och att den således bör utrotas. Hur som helst utgör den förmodligen inte samma hot mot den svenska faunan eller bärätandet som den gulliga mårdhunden.

Nästa fågel blir förmodligen en trädgårdsträdkrypare. Jag vet var den bor.

Artificiella rev

Jag snubblade över bilder som den ovan idag när jag slösurfade på diverse coola hemsidor. Man skulle kunna tro att det som försiggår på bilden är någon form av grovt miljöbrott, men i själva verket är det direkt motsatta. Efter att naturliga rev förstörts utanför Delaware och New Jersey har miljöorganisationer försökt att återskapa reven – genom att dumpa runt tusentalet uttjänta tunnelbanevagnar som hämtats från New York rakt ned i havet. De flesta som någon gång dykt eller sett undervattensfilmer vet att fiskar lever gott i gamla båtvrak, bildäck och annat som förser dem med gömställen, men att dumpa tusentals tunnelbanevagnar är, så vitt jag vet, unikt. Dessutom har det fungerat utmärkt och gett en boost till den lokala fiskeindustrin. Det konstgjorda revet har fått namnet Redbird reef efter vagnarna.

I en intervju uttalar sig den ansvarige Jeff Tinsman, ansvarig på miljömyndigheten i Delaware, så här: “The one problem I see with them is that, just like the DeLoreans, there are only a limited number.”

Andra delstater har hört om de positiva effekterna som tunnelbanevagnarna har gett upphov till och konkurrensen om vagnarna som New York skänkt bort har blivit så stor att man nu har börjat ta till andra fordon. I Delaware har man bland annat sänkt ett krigsskepp från andra världskriget.

På andra håll ser det nu ut så här:

Ibland är miljövård konstigt.

Alla är dock inte lika övertygade om förträffligheten i det här. Med tiden kan vagnarna ge ifrån sig asbest och andra gifter.

Flytta inte till Hjärup

http://svt.se/embededflash/1997413/play.swf

I ett försök att hejda oljespridningen i mexikanska golfen har man börjat lägga ut hår i havet. Hundratals ton hår och päls har samlats in och buntats ihop till en över 55 kilometer lång hårkorv utanför Mississippis kust – och mer är på väg.

Det här är inte bara pyttelite äckligt, det är också ett tecken på att syftet med den här bloggen inte är en omöjlighet. Våra skägg kan växa samman och bli till något stort och vackert. Det är bara 18 kilometer mellan Malmö och Lund.