The Black Keys – Lonely boy

Som kontrast till det förra inlägget vill jag inte säga mer än att The Black Keys – bandet som har gjort världens bästa EP och som fick mig att uppskatta elgitarrer igen – har släppt en väldigt fin musikvideo.

North Mississippi Blues

I princip alla bluesmusiker som har betytt något har vuxit upp i närheten av Mississippi-deltat. Det var där namn som Charley Patton och Robert Johnson kom att lägga grunden till delta blues. Delta-bluesen skulle i sin tur elektrifieras i och med att Muddy Waters och hans generation utvandrade från bomullsplantagerna i södern till fabrikerna i Chicago och Detroit (the great migration) för att ett antal år senare utgöra fundamentet till rock’n’roll. Det är en söndertjatad berättelse som är bekant för de allra flesta som någonsin intresserat sig för den moderna musikens historia.

Inte lika känd som deltabluesen är den avart av genren som föddes i norra Mississippi och som helt enkelt brukar kallas för North Mississippi Blues. Det är musik som har fler likheter med det afrikanska ursprunget än annan blues. Den blues som spelades i Mississippis norra delar kännetecknas av en större rytmisk flexibilitet, modala melodier i ett eller kanske två ackord och helst en bordunton. Musiken har en hypnotisk kvalitet som motsvarigheten längre söderut saknar.

Bland genrens mest omhuldade namn finns R.L. Burnside och Junior Kimbrough. R.L. Burnside (1926-2005) levde större delen av sitt liv som lantbrukare och fiskare men gjorde förvisso några inspelningar på 60-talet. Det var dock först på 90-talet när han varvades av skivbolaget Fat Possom, som specialiserat sig på att spela in gamla bortglömda bluesmusiker, som han kunde försörja sig på musiken. Det glädjer mig att Burnside fick upprättelse i slutet av sitt liv även om garagerock-skivorna med Jon Spencer Blues Explosion verkligen är skymf. Några enstaka skivor med Burnside är bra, i synnerhet de tidiga, akustiska inspelningarna från 60-talet och My black name a-ringing från 1999, men ingenting når upp i samma klass som de låtar han framförde 1978 medan Alan Lomax filmade.

Jag vill egentligen bara säga en sak med det här inlägget och det är att det här, det är fan det bästa jag har hört:

Robert Johnsons röst

Få musiker är lika mytomspunna som Robert Johnson. Inte nog med att Robert Johnson levde ett kringflackande liv och dog rockdöden vid 27 års ålder redan 1938 så är hans image starkt präglad av Faust-myten om att han vid ett vägskäl sålde sin själ till djävulen i utbyte mot att bli en begåvad gitarrist. Var han än fick sin begåvning ifrån så rankas han idag regelbundet som en av tidernas skickligaste gitarrister och mest inflytelserika musiker.

Med jämna mellanrum blossar en annan myt om Robert Johnson upp. Den är inte lika sexig men inte heller lika lätt att avfärda. Myten går ut på att de 41 inspelningar som Robert Johnson gjorde snabbades upp med så mycket som 20% när de gavs ut på skiva och att Robert Johnsons ljusa röst och kvicka gitarrspel alltså är en efterkonstruktion. Att det rör sig om 20% är befängt och kan avfärdas direkt, men det stämmer att inspelningar förr ofta snabbades upp en aning och OKeh/Vocalion som gav ut Robert Johnsons inspelningar var ökända för att mixtra med hastigheten på sina skivor.

Konspirationsteoretikerna (subkategori: Blueskonspirationsteoretiker) har vädrat morgonluft i och med internet och i synnerhet genom youtube. På youtube finns en rad låtar som har saktats ned och äntligen visar hur Robert Johnson verkligen lät. I kommentarsfälten diskuterar man att det är udda att Johnson skulle spela i Bb när hans vänner Son House och Johnny Shines spelade i A (eller G som andra hävdar) och att hans stämning gör vissa toner nästan omöjliga att klara av ”om man inte har exceptionellt stora händer”. Man diskuterar vilken slags gitarr Johnson hade, hur bred halsen på den kan ha varit, hur rummet han spelade in i kan ha påverkat klangen och så vidare. Det är mycket nördigt och det är svårt att förstå varför de lägger ner så oerhört mycket tid på att analysera det här.

Ibland påstås det att det råder konsensus bland musikhistoriker om att Robert Johnsons inspelningar har snabbats upp. Det gör det definitivt inte. Musikhistorikern Elijah Wald är en av många som inte heller förstår varför den här diskussionen överhuvudtaget blossar upp men som har tagit sig tid att argumentera emot.

Det är inte omöjligt att några av låtarna har snabbats upp med några enstaka promillen, men knappast i den utsträckning som många påstår. Läs Walds argument och lägg till att om man saktar ner låtarna med 20% blir många längre än 3 minuter vilket innebär att de inte fick plats på dåtidens skivor. Samt att det låter för jävligt. De långsammare låtarna som Come on in my kitchen blir dessutom så sega att de blir olyssningsbara.

Ett av argumenten för att låtarna egentligen ska spelas långsammare är för att ”de låter bättre så”. Det är inte ett särskilt bra argument och många skulle säkert tycka det samma om man pitchade ner till exempel Blind Willie McTell. Personligen kan jag gå med på att vissa låtar faktiskt lyfter i en långsammare tappning, men så har jag också ett osunt förhållande till Son Houses sound.

Den egentliga inspelningen av Crossroads känns onekligen lite lättviktig efter det här:

Men det blir inte automatiskt sant bara för det.

Jämför med Justin Bieber-ambient.