Jag insåg först nyligen att Trummor & Orgel är sådär 100 gånger mer intressanta än Sagor & Swing någonsin har varit*. Bröderna Ljunggren som utgör duon har ett helt annat djup i musiken i och med sina rötter i jazzmusiken, samtidigt som de förstås har hämtat flera skopor inspiration från Bo Hansson. Arcadian Flowers, till exempel, är en fantastisk småjazzig proggrockorgelkakofoni.
Eftersom jag just har insett Trummor & Orgels storhet gör det mig extra glad att de kommer och spelar på Babel i Malmö den 22/1. Med sig har de Ebbot. Jag föredrar, som alltid, när Trummor & Orgel kör utan sång men gläds ändå av tanken på att se Ebbot på riktigt.
* Trummor & Orgel har dock inte lika fina omslag som Sagor & Swing.
Två män med ett skägg 
Jag tycker lite synd om organisten i Trummor & Orgel som ständigt blir jämförd med min enfaldiga musik. Det är att ställa honom mot en handikappad, och det är ju inte särkillt värdigt för hans del. Saken är den att jag har aspergers syndrom och har dokumenterat motoriska problem på grund av att nerverna i hjärnan inte synkar så bra. Till exempel så kan jag inte titta mig i spegeln när jag rakar mig. Jag måste blunda och gå på känn, annars blir jag för formaliserad och stel i mina rörelser, och skär sönder mig i hela ansiktet. De här problemen går naturligtvis ut över mitt orgelspel också, jag måste trixa för att få det att funka. Jag måste till exmpel ha massor av reverb på orgelljudet, annars blir jag nervös och spelar ännu sämre än vanligt. Mina motoriska problem gjorde att jag tillslut tröttnade på att ge mig på komplicerad musik. Jag kom istället fram till att jag tyckte att det var rogivande att sitta och pilla med få toner, helt minimalistiskt. Efter ett tag hade ett antal pekfingermelodier växt fram, som jag spelade in på skoj med en kassettporta hemma i vardagsrummet. Och helt ärligt hade jag ingen tanke på att detta kunde vara något för någon annan att höra på. Första Sagor & Swing-skivan var från början ingen skiva. Jag kopierade kassetter som jag sedan sålde till närmast sörjande. En av dem var Henrik Kihlberg, som av någon anledning gick igång på musiken och frågade om han fick ta några av låtarna och släppa dem på en vinylskiva. Jag sa ja, något jag sedan ångrat djupt. Saken var den att först blev det där uppskattat, men sen blev alla arga när de kom på att de tyckte att musiken musiken egentligen var för enkel. Jag kan ju tyvärr inte trolla bort skivorna, och jag beklagar att jag tagit folks tid i anspråk med den där banala musiken. och kan jag inte lära mig att acceptera att låtarna ligger kvar i etern som lyteskomisk underhållning för cyniska, elaka människor som gillar att skratta åt handikappade människor, så får jag väl begå självmord. Jag kan i alla fall garantera allmänheten att jag kommer inte att pracka på dem någonting mer.Nåväl, nog om det, nu gällde det organisten i Trummor & Orgel, som ju inte har några autistproblem, utan är fullt frisk vad jag vet. Han jämförs i tid och otid med mig och det är taskigt och förnedrande för honom, förstås. Hade jag varit frisk i huvudknoppen, hade jag inte uppskattat att ständigt ställas sida vid sida med en dagcenterkuf. För hans skull kunde det ju vara värdigt att lägga ner den grejen och istället jämföra honom med landets skickligaste organister. Jag tänker på Pirre Swäärd, Palle Wagnberg och Kjell öhman. Det är mot det laget man måste låta honom spela om man inte vill divisionera ner honom till min sunkiga nivå. Dessa herrar är verkliga organister, till skillnad mot jag. Ska man hålla på och jämföra honom utan att göra det med en måsttstock som är absurd och elak mot honom så får man lyssna och jämföra vad dessa legendarer producerat och sedan jämföra deras produktion med det som Trummor och Orgel har åstadkommit. Personligen gillar jag nog Kjell Öhman bäst av dem alla.HälsningarEric Malmberg (som en gång i tiden försökte spela orgel)